Det finns många anledningar att fråga sig vilka underrättelseanalytikerna är för några. Det senaste året har vi läst mycket om amerikanska, brittiska och svenska underrättelsetjänster och deras verksamheter på nätet. Medan Kungliga försvarsakademin tar upp det nätbaserade blixtkriget, FRA:s talespersoner oroar sig för Sveriges konkurrensplats, och finska Intel tror att Finland hamnat i hybridkrig har vi dock ingen större diskussion om hur underrättelsetjänsten ser på sig själv.

Denna diskussion förs dock i den rumänska boken Ars Analytica. Det är en essäsamling sammanställd av den rumänska underrättelsetjänsten chef, George Cristian Maior, och hans medarbetare Victor Nițu. I sju kapitel beskriver mer än 45 akademiker, underrättelseanalytiker och internationella experter underrättelsetjänstens uppdrag och självbild. Det är samtidigt medryckande, bekymrande, spännande och skrämmande läsning. Svårt som det är att göra en bok rättvisa, har jag lyft ur en del perspektiv som var särskilt intressanta för mig och försökt sätta dem i en svensk, anglo-saxisk och europeisk kontext.

I uppsatsen som täcker lagstiftning och reglering av underrättelsetjänsternas verksamhet ägnas större delen av trycktexten åt att diskutera vikten av att underrättelseanalytikern upprätthåller en god etik i sitt yrkesutövande (s. 405). I beskrivningen av underrättelseanalytikerns dagliga arbetsrutiner beskrivs den moraliska, idoga underrättelsearbetaren i motsats till den fikande, slöa offentliganställde (s 347). Det understryks vid flera tillfällen att underrättelsetjänstens medarbetare måste vara intelligenta, problemlösningsorienterade, snabba, ha en hög moral och etik, vilja göra rätt ifrån sig, kunna arbeta under hård press och dessutom ha god magkänsla och intuition.

Samtidigt behöver de samarbeta nära med politiker och andra uppdragsgivare för att förstå vad dessa vill ha. Politikernas kortsiktiga förenklingar, ställs mot underrättelsetjänsten långsiktiga perspektiv (s 19). Vart det långsiktiga perspektivet leder konkretiseras dock inte vidare än att det bör vara att verka i nationens intresse (s 52-53).

Även om ingen av uppsatserna direkt anammar frågan inspirerar många av texterna djupa funderingar kring demokrati och maktutövande. Det sägs inte uttryckligen, men är uppenbart för läsaren att man i underrättelsetjänstens diskurs inte upplever att nationens långsiktiga intressen går att säkerställa på demokratisk väg.

De flesta påståenden i boken av större relevans hänvisas tillbaka till uppsatser, böcker och artiklar skrivna av amerikanska och brittiska underrättelseforskare. Detta rör den långa diskussionen om medarbetarnas kvaliteter, underrättelsetjänsten uppdrag och mål för framtiden, samt underrättelseanalysens och marknadsanalysens vetenskapliga och intuitiva grunder. Vid ett tillfälle hänvisar de till att Sverige är det land som allra bäst lyckats integrera analytisk verksamhet med alla andra verksamheter: företagande, offentlig sektor och lagstiftning (s 477).

En författare observerar att polisens och åklagarmyndighetens verksamheter och databaser hålls separata vilket ger ineffektivitet i myndighetsutövandet. Ett djupare samarbete med underrättelsetjänsten, som ju har tillgång till all information alltid, förbättrar verksamheten (s 160). Polisen är dock den enda myndighet som i normala fall får utöva våld mot människor, och åklagarmyndigheten har privilegiet begära att människor frihetsberövas. I den moderna rättsstaten hålls dessa privilegier isär just för att de är stora privilegier, som bör ha en viss inbyggd tröghet för att minska risken för maktmissbruk.

Bristen på effektivitet är inte en bugg, utan ett mervärde.

Den övergripande strategin för verksamheten framstår som gammelmodig och diffus, framför allt bortkopplad från rättsstatsutvecklingen sedan franska revolutionen, men det finns många ljuspunkter i det konkreta. Som läsare kan man känna stor sympati för de hoppfulla, effektivitetssträvande underrättelseanalytikerna. De vill väl, och man kan inte klandra databassnickare för att inte kunna konstitutionell rätt.

De är förväntansfyllda inför framtiden. Framtida möjligheter att få veta vart allt befinner sig alltid kommer att lösa många problem för underrättelsetjänsten (s. 184). Bättre teknologier och bättre analysverktyg från bland annat finansvärlden ger större möjligheter att förutse vad som kommer att hända (s 464). De beskriver en snabbt stegrande mängd ”svarta svanar” (s 545), händelser som i efterhand visar sig väldigt betydelsefulla för omvärlden. Vi får också allt fler säkerhetsproblem som vi inte vet vilka de är och därför inte vet hur vi ska lösa. Underrättelseagenten sägs för andra ofta framstå som lite av en spåman, eller magiker, och det är lätt att förstå att behovet av att spå i framtiden blir stort om det upplevs dåligt att framtiden är oviss.

Hur man har kommit fram till att den kvantitativa ökningen av svarta svanar och säkerhetsproblem inte snarare har att göra med att det finns fler människor är otydligt. Den närmast extatiska beskrivningen av geolokalisering sätter en hel del tekniska standardiseringsprocesser i perspektiv: vem bestämmer vad våra mobiltelefoner gör? På vilka sätt det ska vara enkelt att koda appar? Eller på vilka sätt säkerheten för bilister ska ökas? Notera väl att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och SOS Alarm så sent som i somras föreslog att den europeiska lagen om att man ska få välja att inte bli spårad bör ändras.

Det påpekas att underrättelsetjänster inte förändrats särskilt mycket sedan Otto von Bismarcks tid och att de präglas av realpolitiska perspektiv (s 424). En av bokens vettigaste frågeställningar är om underrättelsetjänsten egentligen gör någon nytta. Svaret är tyvärr inte utförligare än att underrättelsetjänsten i framtiden behöver mer teknologier, bättre samarbeten och nya hotbilder. Att man lika gärna når de målen med en av underrättelsetjänsten oberoende fri marknad, fantasi och bättre logistik nämns inte.

Man frågar sig om mängden världsomvälvande händelser verkligen ökat dramatiskt, eller om det är ett uttryck för egenintresse hos författarna. Man frågar sig också hur institutionen peppar och intalar sig själv att den faktiskt har relevans, och hur den arbetar för att lobba andra att bli övertygade om samma sak.

Många människor letar efter mening i livet och med sin egen verksamhet. Ars Analytica illustrerar på sina 536 sidor hur underrättelsetjänsten letar efter relevans. Det är en talangfylld yrkeskår med till synes höga tankar om sig själva, och låga tankar om andra. Deras tekniska kompetens, och inflytande, går inte att ifrågasätta. Frågan hänger sig dock kvar, om de verkligen har någon relevans. Världsordningen är annorlunda nu än under Fransk-tyska kriget, och vi kunde knappast - i en tid av tilltagande oro - vara mindre betjänta av en talangfull yrkeskår med sikte på permanent hybridkrig och uppenbar korporativism än vi är idag.

Jag fick frågan varför rumänska underrättelsetjänsten kan ha publicerat en sån här bok. Sanningen att säga vet jag inte. Den håller, så vitt jag kan utläsa, en rätt bra nivå på uppsatserna och precis som många andra akademiker behöver även de rumänska publiceras. Min hypotes är att den rumänska underrättelsetjänsten tar budskap om att "engagera folket" på allvar, kanske mer allvar än vad de flesta andra underrättelsetjänster skulle ta, även om de säger det. Så medan FRA utser en presstalesperson som i ett fåtal ord får prata om hur mycket bra jobb de gör för svenska företag, skriver den rumänska underrättelsetjänsten en bok om sig själva - helt olika tolkning av samma koncept: att göra reklam för sin egen verksamhet.