Vanligtvis skriver jag (inte alls), men särskilt inte om tvångsförflyttningar. Nu är dock Frankrikes företag att förpassa romer (eller zigenare) från Frankrike till Bulgarien och Rumänien så spektakulärt att det förtjänar några rader:

Italien har sparat romers fingeravtryck sedan 2008. Anledningen hävdas vara en vilja att stävja kriminalitet.

För några veckor sedan kläckte Sarkoszy idéen att kasta ut romer ur Frankrike. De stör ordningen, har illegala bosättningar och ägnar sig åt kriminalitet.

Kommissionären för säkerhet, rättvisa och frihet, Viviane Reding från Luxemburgs liberala parti, kommer hålla ett öga på förpassningarna så att de inte bryter mot några EU-regler (till exempel principen om fri rörlighet för personer).

I franska UPC, Sarkoszys konservativa parti, hörs nu mummel om att Sarkoszy faktiskt går för långt med dessa åtgärder. Samtidigt prisar den italienske inrikesministern företaget och säger att Italien minsann varit föregångarland och redan för flera år sedan velat göra något liknande.

De fick då nej av dåvarande kommissionären för säkerhet, rättvisa och frihet, Jacques Barrot, från Sarkoszys konservativa parti, eftersom åtgärden bryter mot EU:s regler.

Jag fattar inte.

För bekvämlighetens skull har jag strukturerat inlägget som följer: Bakgrund, byråkratisk utveckling senaste året, och vad som behöver hända nu för att situationen ska klaras upp så snart som möjligt.

Anvazher på Twitter påminde mig igår försiktigt om att jag borde skriva om Lissabonsituationen. Om ungefär tre veckor kommer det fattas ett beslut som avgör hela min framtid, så det kanske börjar bli dags.

Bakgrunden är ungefär: Lissabonfördraget trädde i kraft 1 december 2009. Fördraget utökar parlamentets befogenheter, och utökar antalet parlamentariker från 736 till 751. Tilldelningen av platserna upphör att vara proportionellt. Antalet parlamentariker blir oförändrligt. Jämför med tidigare då antal platser per medlemsland varit direkt knutet till proportion av EU:s totala befolkning i medlemslandet, och då parlamentet utökats varje gång nya medlemsstater ansluter sig.

Sverige har fått två extra platser med det nya systemet. Jens Nilsson från Socialdemokraterna och jag, Amelia Andersdotter från Piratpartiet. Vi har väntat i ungefär nio månader på att få tillträda. Jag får i snitt tre frågor i veckan sedan december 2009 om när jag får börja representera dem som de vill att jag ska göra.

Det här har hänt följande året:

- De europeiska institutionerna parlamentet och konsiliet har behövt göra nya övergångsregler (en samling dokument som beskriver hur övergången från det gamla fördraget till det nya ska ske). De gamla protokollen var nämligen gjorda för perioden 2004-2009, inte för 2009-2014. Det tog lite tid för dem att förhandla fram de nya reglerna, men parlamentet klubbade igenom sitt förslag till protokoll 5 maj 2010. Konsiliet godkände sedan förslaget i juni, och övergångsreglerna formaliserades 24 juni 2010.

This document is conveniently structured into three parts: Background stuff, bureaucratic landmarks from the past year, and what needs to happen in the next weeks or months for the situation to be resolved completely (furthest down).

Anvazher on Twitter cautiously reminded me yesterday that maybe I should write about the Lisbon situation. It's about three weeks to go until a decision on the Lisbon MEPs is to be taken on my future, so now is probably a good time.

The background is as follows: the Treaty of Lisbon came into effect on December 1st 2009. The Treaty enlarges the scope of the parliament's powers, as well as changes the numbers of representatives from 736 to 751. The way the seats are allocated is also changed, so that it is no longer proportional - the number of MEPs is now static.

With this new system, and the present number of member states, the Lisbon treaty allocates two extra MEPs to Sweden, social democrat Jens Nilsson, and Piratpartiets Amelia Andersdotter (me). We have been waiting for 9 months to have the promises of democracy fulfilled. I get approximately 3 questions per week since December 2009 from concerned voters asking what is happening.

This is what has happened:

Partier accepterar utmaningen

Vänsterpartiet och Folkpartiet har accepterat Piratpartiets utmaning i Starcraft II. Kommer övriga partier att följa deras exempel?

Deadline för anmälan har satts till måndag 23/8. Mejl om detta går ut ikväll till de partier som inte svarat.

Fortsättning, med eventuella detaljer kring tävlingen, följer. :)

Mer aktivism i Lund

Valkampanjen i Lund går framåt. Idag blev vi klara med vår folder för lokalvalet. Foldern beställs nu i 20k exemplar och kommer delas ut i brevlådor de sista två veckorna innan valet.

Foldern kan du se här.

Piratpartiet utmanar partierna på StarCraft II!

Nu utmanar Piratpartiet de andra partierna på StarCraft II. Kolla in pressmeddelandet från idag. :)

Aktivism i Lund

Idag var det flygbladsutdelning igen. Det märks att valet närmar sig, folk är mycket mer pigga på att ta emot och läsa. Dagens fundering är om inte det är bättre att dela ut foldrarna än flygbladen, de är mer matnyttiga.

För övrigt stod Folkpartiet ute på stan. De var dubbelt så många som oss men verkade mest stå i klungor och prata med sig själva. Detta samtidigt som vi gick runt och delade ut till de som gick på stan. Wtg folkpartister!

Uppsala har fått upp sin valstuga. Vi i Lund tänker inte vara sämre utan planerar slå upp en tjugofots container på torget, målad lila.

Full gång med andra ord. Dags att vinna val.

Bör tanken vara fri?

Det talas ofta om att vi ska få tänka fritt, att endast ens handlingar kan vara det som spelar roll. Ibland sägs att vi inte ska ha "tankebrott" eller att våra tankar inte bör övervakas. Jag undrar om inte detta är en felaktig uppfattning.

Uppfattningen verkar grundas på en klassisk uppdelning mellan själ och kropp. En distinktion som inte går att motivera utan hänvisningar av religiös eller annan osaklig natur. För vad skulle egentligen motivera denna skillnad mellan tankar och handlingar? Skulle inte en vetenskapens människa hävda att tanke är handling? Att det är lika rimligt att vi övervakar tankar på offentliga platser som det är med kameraövervakning på brottshärjade torg? Vad är skillnaden på nerver som orsakar lyftning av arm som slår, och tanken som föregår denna första impuls?

Rädslan för att släppa in andra i vår tankevärld verkar bero på samma oro som när någon vill övervaka vårt hem eller ta bort låset på toa. Det verkar vara ett sätt att ta bort det privata och utsätta oss för de sociala konventionernas stress även i våra mest fredade zoner. Men sådana gränser kan upprätthållas även utan ett absolut förbud mot att övervaka eller inskränka tankar. De kan motiveras med hänvisning till samhällsnytta, på samma sätt som integritetsdebatten idag (när den är som bäst och inte beskriver behovet av integritet som något absolut som inte går att motivera rationellt).

Jag kan tänka mig att vi så småningom, precis som öppna nätverk och vakande poliser idag, vill låta tankarna vara öppna på offentliga platser, när nu teknologin tillåter detta (den direkta överföringen av information oss emellan) och avgränsa skyddade zoner för oss där vi kan samla oss och koppla av. I så fall måste vi också överge det absoluta kravet på att tankar ska vara fria. Kanske är det så att också tanken måste räknas.

Jobbar Blizzard kopimi?

Det finns goda anledningar att ställa sig den frågan. Blizzard Entertainment är kanske världens mest framgångsrika spelföretag och har levererat kvalitetsspel sedan mitten av 90-talet (med deras första stora hit "Warcraft II"). Men vad är det då som gjort dem så stora?

Ofta framhålls orginalitet och nyskapande som framgångsfaktorer när det gäller att vara en lyckad kreatör. Vi har en upphovsrättsdiskussion som går ut på att ständigt fråga oss hur vi kan maximera mängden nytt. Men Blizzard har aldrig varit ett sådant företag. Varje spel de släppt har bestått av hämningslösa "stölder" av historiska och moderna berättelser och teman. De har lånat från Warhammer (figurspel av Games Workshop), rollspel, fantasy och sci-fi-litteratur och självklart även från spelvärlden. Inte sällan har det funnits nästan satiriska drag i spelen, som i Diablo-serien där monster kan släppa vilka föremål som helst (en flugsvärm kan släppa en tvåhandsyxa när den dör).

Vad Blizzard tillfört har sällan varit så mycket kreativitet som gediget arbete. De släpper buggfria spel där mycket tid gått på att skapa atmosfär. Spelen går att spela på alla datorer och röstskådespeleriet och berättelsen är ofta såväl välgjord som intressant.

Är inte detta vad vi egentligen vill ha av kreatörerna? Ett smart remixande som är snyggt och underhållande utfört? Och är då inte det monopoliserade verket, skilt från det fria, tillgängliga och kopierade, ett hinder snarare än en hjälp för utvecklingen?