Igår publicerade EU-parlamentarikern Jens Holm ett öppet brev till nya handelskommissionären Catherine Ashton. Kontentan av brevet är att det ser mycket illa ut när storföretag och multinationella koncerner får vara med och utarbeta EU-policys. Ännu sämre ser det ut när samma storföretag och multinationella koncerner anordnar konferensen där policy:erna ska utvärderas.

"[Det] sänder illavarslande signaler till medborgarna i Europa i en tid då unionens legitimitet redan ifrågasätts på flera håll." skriver Holm.

Från EU:s sida tar man den mesta kritiken med ro.

Margot Wallström vill hjälpa irländarna med ett memorandum för förståelse. Det gäller naturligtvis deras nej till Lissabon i somras. EU-toppmötet i mitten av oktober gav ingen någon anledning att tro att EU:s ledare tänkt om.

Snart ska Sverige ratificera Lissabonfördraget. Ett fördrag som väckt ilska och ledsamhet hos människor som såg det konstitutionella fördraget röstas ned och då i Frankrike och Nederländerna 2005. Ett fördrag som blivit hatat för att det dels cementerar odemokratiska strukturer i unionen, och dels för kommissionen skulle ha försökt skriva om det konstitutionella fördraget på ett sådant sätt att ingen förstod.

Huruvida det faktiskt cementerar odemokratiska strukturer: det luckrar upp en del odemokratiska strukturer också. Europaparlamentet får mer inflytande. Även då man anser att det inflytandet de har inom första pelaren är otillräckligt, är det ändå mer än de hade tidigare. Under Franco Frattinis tid som säkerhetskommission påbörjade också hans direktorat ett närmare samarbete med parlamentet. Parlamentet, som styr i budgeten, kan utöva mycket makt genom att hålla i och ge av EU:s kassa.

Flertalet källor (Journalisten, SVT, DN) har igår och idag skrivit om hur en nygammal lag om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott idag (skulle och har) klubbats igenom i riksdagen (vilket gick som förväntat).

Det kan verka upprörande i sig att man håller fast vid gamla regler som kanske under Kalla kriget var nödvändiga, men som idag verkar hopplöst utdaterade, medborgarfientliga och paranoida. Och kanske är det så. Igår menade Per Cramér (professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet) vid en föreläsning anordnad av Centrum för Europastudier i Lund att det rimliga vid Kalla krigets slut hade varit att man avvecklade de försvarsallianser som byggts upp under kriget, nämligen NATO, samt att anpassade de strukturer som fanns i till exempel FN för det nya tidevarv som började med Sovjets fall.

Man gjorde inget av detta. Istället pekade Per Cramér på att man efter Kalla kriget började ersätta Kalla krigets hotbilder med nya, ofta utomstatliga och betydligt mer komplexa, hotbilder. Kriget mot terrorismen, mot brottsligheten, mot drogerna, mot trafficking.

Dessutom uppfann man en rad nya begrepp för att motivera militär intervention. Dessa rubriceras och definieras på följande sätt:

Fredsbevarande insats: En militär operation som har godkännande av båda inblandade stridande parter, i syfte att bevara freden.

Den nyhet som idag sprider sig som en löpeld är hur Christoffer Fjellners och Eva-Britt Svenssons Amendment 166 verkar ha försvunnit ur det dokument som skulle utökat Telekomdirektivet i EU. Tillägget godkändes i Europaparlamentet för några veckor sedan, och står nu inte längre inskrivet.

Med fog upprörda, bloggande aktivister skriver att någon pappersvändare har schabblat bort skrivelsen. Eller kanske har man med flit valt att exkludera skrivelsen ur dokumentet. Och om man har gjort det så är det förbannat dumt att det säkert är tillåtet enligt EU:s regler.

Det är tillåtet.

Om Europaparlamentet i första läsningen antar tillägg till en föreslagen lag, går lagen genom tre vändor i Europaunionens byråkrati innan den kommer tillbaka till Europaparlamentet för en andra läsning. Dessa tre vändor är, i följande ordning, Europakommissionen, ministerrådet, Europakommissionen.

Det här ärendet just nu ligger på steg 3 i medbeslutandeprocessen (den process som ger parlamentet störst inflytande), är det nu upp till kommissionen att ge ut en skrivelse som är anpassad efter de tillägg som parlamentet godtog. Kommissionen har ju ensamrätt på att föreslå lagskrivelser i unionen, och därför är deras inblandning i det här ledet rimlig.

Kommissionen har däremot inte enligt den artikel i det fördrag som styr hur det här steget är utformat ( Artikel 250(2); EG-fördraget), så vitt jag kan se, någon skyldighet att faktiskt inkludera alla tillägg som Europaparlamentet föreslagit.

I somras röstade Irlands medborgare nej till Lissabonfördraget. Lissabonfördraget, detta storslagna projekt från EU:s makthavare som ska stärka demokratin inom EU-förvaltningen, öppna upp beslutsprocesserna för insyn och göra så att även EU i sitt maktutövande måste ta hänsyn till Europakonventionen.

Lissabonfördraget är lite knepigt. Till synes är det samma fördrag som röstades ned i Frankrike och Nederländerna 2004, minus några symboler för unionen så som flagga och sång (Ode to Joy av Beethoven). Till synes har också kommissionen stoppat undan en massa viktiga textpassager i bilagor till fördraget, så att det för en europeisk befolkning ska verka lite mindre skrämmande.

-Har EU:s medborgare alltid fel? frågade sig i somras Erika Bjerström, när Irland hade röstat nej och försatt EU-tjänstemännen i paniktillstånd.

-Nej, naturligtvis inte, menade Margot Wallström, Sveriges kommissionär och vice-president i kommissionen i EU och därmed en av de sju mesta makthavarna i unionen. Men nu får vi utforska nya vägar med Irland, se vilka kompromisser vi kan göra så att irländarna blir bekväma med fördraget.

-Men om de röstar nej igen? frågar sig kanske någon.

-Då får vi utforska nya vägar med Irland, se vilka kompromisser vi kan göra så att irländarna blir bekväma med fördraget, blir det tafatta svaret.

Under EU-toppmötet i början av oktober skulle EU-topparna ha diskuterat hur man går vidare med fördraget. Redan i somras beslutade man att den övriga ratificeringsprocessen skulle fortsätta som om inget hade hänt. Nu fick EU en finanskris på halsen, och man fick diskutera det istället.

"Brown also called for changes at the International Monetary Fund and the World Bank, which he said were "built for the circumstances of 60 years ago." He urged the creation of an early warning system for the international economy and greater supervision of multinational companies. " - IHT

Det verkar som att finanskrisen fört med sig att många världsledare nu börjar tänka i termer av övernationella kontrollorgan. Det mest anmärkningsvärda här är att den politiska globaliseringen för första gången på länge verkar försöka hinna ikapp den ekonomiska! För oss som ser en världsstat som den enda på sikt hållbara lösningen för världens problem är detta ett glädjande besked. Med en mer sympatisk amerikansk president vid makten kan kanske internationaliseringen av politiken accelerera ytterligare.

Kör på, Brown! Och när ni ändå är igång, se över miljöskydded, immaterialrättslagarna och flyktingpolitiken. Det finns mycket för mänskligheten att uppnå, och ju fler frågor vi löser tillsammans desto bättre!

Som Terry Pratchett skrev - "Må du leva i spännande tider ".

Frågan om att införa en författningsdomstol visar sig då och då i den svenska samhällsdebatten.

Förespråkarna varnar för att viktiga fri- och rättigheter hotas om våra riksdagsledamöter inte sätts under kontroll. Kritikerna menar, bland annat, att författningsdomstolen inte behövs, att den är odemokratisk och att den leder till ett så kallat "tjänstemannastyre". Jag skulle vilja ägna några av kvällens rader att diskutera kritikernas argument och då särskilt det om tjänstemannastyre.

En författningsdomstol är en domstol som dömer om lagförslag utfärdade av parlamentet (i vårt fall riksdagen). Syftet är att förhindra att individers grundlagsfästa fri- och rättigheter lagstiftas bort av en uppretad, uppskrämd eller uppviglad folklig majoritet eller genom andra tveksamma politiska spel.

Till exempel kan man tänka sig ett terrordåd eller en finanskris där lagstiftarna möter stora krav på att göra snabba gripande och åtgärder, krav som ibland hotar den enskildes frihet och privatliv. I Sverige har också just FRA-debatten på flera håll väckt frågan om en författningsdomstol.

Det mest kända exemplet på en dylik domstol är säkerligen Högsta domstolen i USA. Man bör dock vara försiktig när man gör jämförelser; speciellt ifall man är ute efter att skapa varnande exempel. Här finns det två viktiga dimensioner att ta hänsyn till:

Nu har EU:s kommissionär för handelsrelaterade frågor, Peter Mandelson, avgått. Hans motiv är, likt när Franco Frattini avgick från sin post som säkerhetskommissionär i våras, att han behövs på hemmaplan. Skillnaden är att kommissionens ordförande, Barroso, i det här fallet väljer att lämna över posten till en annan brittiska representant. Ny säkerhetskommissionär blev istället Jacques Barrot.

Enligt EUObserver kan en annan anledning till Mandelsons avgång än den ansträngda brittiska ekonomin vara att många av hans hobbyprojekt på ett eller flera sätt gått i stå. Europakommissionen, med Mandelson som yttersta representant, har till exempel varit en av de mest drivande krafterna i World Trade Organisations (WTO) Doha-förhandlingar.

Vill man veta mer om WTO kan man med fördel läsa den här artikeln från Attac.se.

Problemet med Doha-förhandlingarna har varit att ingen, utom EU, egentligen var särskilt intresserade av att bygga ut samarbetet. Många utvecklingsländer kände sig tillräckligt missgynnade av det regelverk som redan fanns. Det tidigare försöket att starta en ny förhandlingsrunda i Seattle 1999 resulterade i kravaller. Kritiken efter Seattle var hård. Läs bland annat Martin Khors presentation om nackdelarna för utvecklingsländerna i 1995 års avtal.

Blomma ut: verb+prep; den akt i vilken en blommande växt blommat färdigt och förmodligen vissnar. I sportjournalistik då en idrottsman blivit som allra bäst.

I veckan har extremhögern tagit hem en stor seger i Österrike. EU-ledarna är minst sagt bestörta, särskilt då de tidigare utfärdat sanktioner mot Österrikes tidigare framstående ledare Jörg Haider. Vad man inte är lika bestört över är den genomgående rasistiska trend som återfinns i den danska politiken. I Sverige har flera inslag i den danska invandringspolitiken kritiserats hårt, samtidigt som Danmark i högre utsträckning än Sverige har harmoniserat sin invandringspolitik med den europeiska.

Trots att Sven-Otto Littorin och Europakommissionen båda anser att den danska flexicurity-modellen är något att ta lärdom av kan man också hålla i beaktning att Danmark har 19% arbetslöshet bland ungdomar med rötter i utom-europeiska länder.

Underrubrik: en ganska stressig vecka i mitten av september.

På tisdag, 16 september 2008, arrangerar en rad politiska organisationer demonstrationer mot FRA-förslaget i Malmö. Det är ett för-startskott på ett betydligt längre politiskt arrangemang, och bottnar i ungefär samma sak: FRA-förslaget är politikernas gardering mot internationell organiserad brottslighet och terrorism. Två politiska modeord som fått symbolisera att politikerna går i bräschen för vår säkerhet. Olyckligtvis är organiserad, transnationell brottslighet och terrorism någonting få människor, ens i länder som har drabbats av terrorattacker, har upplevt på nära håll. Den rädsla som finns för terroristattacker räcker inte för att mildra irritationen över att militären, parlament och brottsbekämpande myndigheter lägger stora resurser på att bekämpa ett småskaligt problem, och i stort sett ingen tid alls på att bekämpa problem som människor faktiskt utsätts för varje dag.

Höga matpriser, brist på bostäder, minskning av antalet hyresrätter, stigande hyreskostnader, vandalism, ungdomsbrottslighet. Samtidigt som regeringen har lagt miljontals kronor på att förbereda FRA inför deras kommande utmaningar har polisen i Skåne utarbetat en strategi för att komma till rätta med den stigande ungdomsbrottsligheten. Ge dem FRA:s anslag! Låt för all del inte svenska myndigheters resonemang degradera till Storbritanniens nivå.