„Har du läst skapande svenska eller, brukade redigerarna säga till nya vikarier på redaktionen när jag började jobba och någon hade skrivit en text med för mycket adjektiv,” berättade min mamma alltid för mig om sina första år som journalist. Mamma hade läst kursen skapande svenska på universitet men har senare bultat in i både mig och mina systrar att man ska skriva kort, helst inte alls.
De orden kommer ofta tillbaka till mig när jag läser texter om nätsäkerhetsfrågor, även om det då snarare rör sig om substantiv. Vare sig det gäller journalistiska texter eller politiska resolutioner känns det som att synonymordlistorna alltför ofta får en alldeles för uttalad plats i texten. I ledande nationella tidningar förekommer ord som näthot, nätangrepp, nätanfall, nätattack eller nätkrig. Jag befinner mig för närvarande mestadels i Bryssel där Europaparlamentet, den folkvalda församling dit jag är vald, till ovanstående lista lägger nätterrorism, nätförsvar, nätkris, nätutmaning och nätincident.
De här ordvalen skapar en onödigt dyster bild av det som är vardagsmat på internet. Ibland utsätts hemsidor, även myndigheters hemsidor, för överbelastning. Det innebär att den server som hemsidan är uppsatt på tar emot för många anrop (besökare) under en viss tidsperiod.
Problemet är ofta kortvarigt, men medvetna försök att skicka för många anrop till en viss hemsida kan också får mer långvarig effekt. Normalt är det även i de exceptionella fallen bara fråga om ett fåtal timmar, ibland några dygn. Så har det varit sedan internets början, och så kommer det att fortsätta vara.
Att vissa hemsidor ibland också får sin frontsida utbytt mot en ful eller rolig bild är inte heller ett okänt fenomen. Det kallas deface:ing och är oftast ett helt ofarligt pojkstreck jämförbart med att rycka ned en affisch. Man avhjälper problemet genom att få sin hemsida säkerhetsgranskad av en kunnig expert.
Ordvalen i media återspeglas i makthavarnas beslut.