Dutch ISPs not keen on acting as filters for their users communications - refuse to block IP addresses without a fight

The impact of the Dutch court decision to oblige Dutch internet access providers XS4ALL and Ziggo to block specific URLs and IP-numbers leading to The Pirate Bay or suspected associated sites continue. While the court has obliged XS4ALL and Ziggo to block a limited number of websites from their users, both operators have chosen to appeal the decisions. Dutch providers UPC, T-Mobile and after some hesitation also KPN say that they will definitely not oblige with the block voluntarily and all three operators have released statements explaining that it is not the role of the ISP to act as a communication filter, but instead a communication mediator, on behalf of their users.

Dutch ISPs moving into online entertainment

Last week I had a brief encounter with two Icelandic ladies who were visiting the European Parliament in the interest of approaching MEPs who may have an interest the current endeavour of Iceland to join the European Union. I, of course, made no delay in asking about the on-going process of implementing the IMMI proposals into the Icelandic legislation. They said they believed the work was well underway within their respective parliamentarian committees and that the proposal was very well-received and that, strangely, it had always seemed a more controversial proposal outside than inside of Iceland.

The European Network and Information Security Agency (ENISA) has been operating on Greek soil since 2004. Their task is to improve network and information security in Europe, and do research or help coordinate research and structural improvements in the member state. Exactly as any public organisation, sometimes their operations are evaluated and decisions are made on how or if (usually how) their operations can continue.

In a proposal from the Commission from 2010 it's quite clear that they are happy with the way ENISA has worked, they want to continue their operations. The MEPs working working on the file, though, want to expand their activities to include, say, cyber security. They suggest to enhance ENISA's cooperation with Europol (the pan-European police force established to coordinate national police forces in the fight against organised crime - they actually publish very nice terrorism reports every year if you're interested: TESAT 2010). This enhanced cyber security vision for European public institutions could take the shape of Computer Emergency Response Teams (CERTs) which are proposed to be established at a European level and in all the member states, later to enhance cooperation in between themselves to develop better resilience against situations where two or more member states are at risk of being exposed to a cyber attack.

It is undoubtedly so that the Committee appears to desire a kind of European NSA. It's cute, but inefficient, and the texts I've seen produced instead remind me rather vaguely of South Korea. As for CERTs, I must say that it is unfortunate that the Commission and some of the members have missed the fantastic services provided by the European Parliament's very own LSUMEP - Local Service Unit for Members of the European Parliament.

This is an essay written by yours truly in Romanian about Hungary, to commemorate the debates in the European Parliament and international media of last week. It was actually originally written by me, but corrected by a native speaker who considered "80% of the [original] text intelligible". For Hungarian readers of this text, please see an interview with index.hu I made last year which is along these same lines. For non-Romanian and non-Hungarian speakers, essentially my concern is that the European Commission (in particular) avoids difficult issues about human rights for European citizens and focuses on administrative points because they are afraid of stepping on the toes of sovereignty of, in particular, founding member states (I'm thinking mostly about the non-critique of laws like LOPPSI, HADOPI, Sinde, etc).

Ungaria este o țară din Europa Centrală. Este membră a Uniunii Europene de peste 8 ani. În urmă cu mai puțin de un an, Parlamentul Ungariei a votat o nouă lege pentru mass-media care a redus libertățile jurnaliștilor. Anul trecut, Parlamentul European și-a exprimat nemulțumirea și îngrijorarea privind această nouă lege. Nici jurnaliștilor nu le place noua lege pentru că ea prezintă riscul cenzurii.

Îngrijorarea continuă și astăzi. Unora dintre parlamentarii europeni nu le place noua Constituție a Ungariei pentru că e foarte naționalistă. Guvernul Ungariei, care e susținut în Parlament de 67% dintre deputați (o "majoritate absolută"), și-a propus întinerirea forțată a corpului de judecători. Lipsa de independență a Agenției Naționale pentru protecția datelor cu caracter personal a fost criticată.

La nivelul Comisiei Europene se critică noua lege prin care statul va avea mult control asupra Băncii Naționale a Ungariei.

Innan man läser den här texten bör man ha knatat sig igenom Frihandelsavtal 1 och Frihandelsavtal 2, helt enkelt för att jag försöker lägga upp en struktur som förklarar för läsaren hur jag tänker kring frihandelsavtal och inom vilka referensramar jag tolkar frihandelsavtal. Jag har förresten beretts en plats i Europaparlamentets utskott för handelsavtal så det här kan till och med komma att bli relevant för min framtida politiska gärning.

Tolkning och giltighet av innehållet

Internationell rätt har den egenheten att den fungerar mestadels via konvention. Eftersom det inte finns någon världsregering finns det ju nämligen ingen som kan verka i egenskap av slutgiltig rättsskipare - om man bryter mot en avtalsförpliktelse finns det inget överhuvud som kan hålla en till svars för det lidande man eventuellt orsakat andra avtalsparter. Under ett avtal som GATT 1947, som byggde på frivilliga överenskommelser och frivillig implementering, gör det inte så mycket, men när man tänker sig andra större system, som Världshandelsorganisationen (WTO), som ju bygger på obligatoriska förpliktelser för de underskrivande staterna, kan det vara på plats med ett konfliktlösningssystem. En metod för avtalets parter att lösa konflikter om avtalets innehåll och tolkning sinsemellan utan att först behöva grubbla för mycket på inom vilken jurisdiktion en sådan konflikt ska lösas.

Nu på morgonen läste jag en besynnerlig debattartikel. Besynnerlig eftersom den tar upp ett problem och presenterar en lösning, men lösningen och problemet är inte relaterade till varandra.

Kristdemokraternas ungdomsförbunds ordförande Aron Modig skrivit en artikel om hur man ska minska antalet proffspolitiker. Han menar att de flesta statsråd idag har relativt låg utbildningsnivå, liten eller ingen yrkeslivserfarenhet men däremot lång erfarenhet av politiskt heltidsarbete. Framväxandet av politikerklassen menar han kommer undergräva förtroendet för politiker.

Modigs reformförslag är helt obegripliga. Hans kritik riktar sig mot statsråd, det vill säga människor anställda i regeringens olika departement, medan hans reformförslag enbart rör riksdagen, som alltså inte är befolkad av statsråd utan av folkvalda politiker.

De riksdagsledamöter som är uppväxta i politikerklassen är företrädelsevis unga människor, medan människor som haft andra yrken företrädelsevis är lite äldre. Varför? Jag skulle gissa tidsbrist. Det tar tid att bygga upp förtroende hos sina medmänniskor och om man vid sidan av sitt politiska arbete ska ha ett heltidsjobb i en helt annan sektor måste man helt enkelt sprida ut den tiden över ett mycket större antal år än om man bereds möjligheten att på heltid jobba upp sitt förtroendekapital. Ett sådant förtroende förvärvar man dels hos partikamrater, och dels hos väljare och det bästa sättet att förvärva förtroende är att träffa folk i egen hög person. Sådant tar tid.

Svenska journalistförbundet har startat ett upprop för journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Så här såg mitt brev till regeringen ut.

Förutsättningarna för journalister i världen har blivit sämre de senaste åren, varnar rapport efter rapport. Alldeles nyligen har två svenska journalister, Martin Schibbye och Johan Persson, dömts till elva års fängelse i Etiopien för olaglig inresa och förberedelse för terrorbrott. När svenska regeringen nu, efter många vändor, slutligen bestämt sig för att deras uppdrag i Etiopien faktiskt varit journalistiskt och att deras frigivande är av hög prioritet är det också läge att lägga handling bakom orden.

Journalisternas verksamhet är nämligen inte bara hotad i krigsutsatta områden som Etiopien. Även på hemmaplan här i Europa minskar journalisternas rörlighet och möjligheter till kritisk granskning, bäst representerat av händelseutvecklingen i Ungern under det senaste året. Inte bara av utrikespolitiska skäl, utan även inrikespolitiska, är det extra viktigt att Sverige tydligt markerar att detta är en utveckling vi inte vill se.

Därför är det helt avgörande att regeringen gör allt i sin makt för att se till att dessa journalister kommer tillbaka till Sverige som fria medborgare så fort som möjligt.

Gott nytt år alla. Här kommer en anekdot.

Det måste ha varit någon gång under hösten 2008 som jag började titta mig omkring på nätet efter spanskspråkig science fiction. Jag hade just börjat läsa första kursen i spanska på Lunds universitet (SOL-centrum, institutionen för romanska språk) och tänkte att det kunde vara ett lättsamt och roande sätt att ta till sig mer av det spanska språket. Science fiction domineras väldigt, i Sverige och i resten av världen, av den nordamerikanska pulp-traditionen, men jag
tänkte ändå att jag kanske skulle hitta någonting intressant.

Jag hittade La gran historia de novelas de a duro av José Carlos Canalda, en valenciansk kemist tillika science fiction-fan som skrivit en bok om spansk kiosklitteratur i science fiction-äventyrens förtecken publicerad under Franco-diktaturens 1950- till 70-tal.

Precis som alla andra avtal kan också frihandelsavtal vara av varierande omfattning och längd. Det gäller oavsett hur många parter som deltagit vid förhandlingarna eller hur många av dem som till slut skriver under.

Avtal med avgränsat definierat innehåll

Som ett exempel på frihandelsavtal med avgränsat innehåll kan nämnas Europaunionens avtal med Australien om handel med och beteckningar på olika sorters ostar från 1984* (ett bilateralt avtal, se förra posten). Hit kan man också räkna Europeiska unionens ursprungsavtal, kol- och stålunionen, som ju reglerade de avskilda områdena stålhandel och kålhandel mellan två parter (Tyskland och Frankrike), eller för den delen bilaterala investeringsavtal (en form av ekonomiskt avtal som reglerar flödet av investeringar mellan länder. Normalfallet torde vara att ett land, till exempel ett rikt land på norra halvklotet, är hemvist åt ett antal investerare som önskar skjuta till pengar till ett fattigt land på södra halvklotet, men i denna handling önskar extra säkerhet och uppbackning från sin residensstat).

ACTA-avtalet är ett multilateralt (eller plurilateralt) avtal med avgränsad innehållsmängd. Dess regler omfattar "bara" immaterialrätter, men även som immaterialrättsligt avtal räknat är det begränsat i innehåll: föremålet för ostavtalet med Australien, ursprungsbeteckningar, inte täckt av ACTA. Det saknas också djupare reglering av företagshemligheter, designrättigheter och växtförädlarrätter i avtalet.

Också Europaunionens direktiv och förordningar kan på många sätt räknas till frihandelsavtalen. De är ofta väldigt avgränsade i vad de behandlar, men förhandlas fram både inom och mellan ministerrådet och Europaparlamentet innan de skrivs under och blir som lag.

Avtal med omfattande innehåll