Nu är det vårmöte och då är det dags för breddning! Olyckligtvis upplever jag ofta breddningsprocessen som lite ofokuserad, och tanken på att vi skulle gå från att vara ett internetfokuserat parti till att bli någonting annat är jag är också tveksam på. Frågan är ju nämligen vad vi egentligen tycker om internet och relaterade frågor.
Det finns ett stort antal stora och bökiga frågor som de andra partierna inte lyckas besvara. Framför allt vem det är som har ansvar för olika informationspolitiska avväganden.
- vem är det som är ansvarig för att Västgötatrafiken har tre olika biljettsystem? Eftersom alla är digitaliserade och därför utsätter medborgarna i Västra götaland för stora privatlivsrisker borde det finnas ett politiskt ansvar för att vi alla plötsligt blivit mycket lättare att övervaka, men vart?
- vem är det som är ansvarig för att medicinska journaler digitaliserats i Stockholm och Uppsala på sätt sådana att medborgarna har svårt att få överblick över vem som kan få reda på, och under vilka omständigheter någon kan få reda på, deras mest privata information?
- vem är det som är ansvarig för att våra elmätare rapporterar exakt information om allt vi sysslar med till andra i vårt hushåll eller att vem som helst på hela internet förmodligen kan stänga av eltillförseln till ditt hushåll?
- vem är det som är ansvarig för att dagligvaruhandeln lägger all information om alla dina privata konsumtionsmönster på nätet? Vem kommer att vara ansvarig för vad som händer med dina privata uppgifter och alla dina konsumtionsmönster av livsmedel om företaget du vänder dig till köps upp av en aktör som inte är baserad inom svensk, eller europeisk, jurisdiktion? Vad har du då för skydd och vem är ansvarig?
- vem är det som är ansvarig för att kreditupplysningsföretagen står i enskilt bäst ställning att avgöra vem som ägnar sig åt olaglig verksamhet eller inte? Bör det vara dessa aktörer just som utför sådana bedömningar? Bör de ges undantag från t ex personuppgiftsskydd för att kunna utföra sådana bedömningar?
Listan kan förstås göra oändligt lång och exemplena tas från tjänster i vår vardag: kollektivtrafiken, sjukvården och elförsörjning. Den gemensamma tråden är att det finns ett politiskt ansvar som inte utkrävs, och som inte går att tydligt allokera någonstans. Här menar jag att Piratpartiet har en naturlig roll att spela, och vår breddningspolitik bör syfta till att förklara hur vi menar att ansvar ska allokeras, under vilka omständigheter och vad som menas med ansvar.
Andra viktiga principiella frågor som partiet kanske vill anamma är:
- Tycker Piratpartiet att det är rätt att staten privatiserat identitetsväsendet i situationer där man internetifierat statliga funktioner? Många medlemsstater i EU har offentliga identitetssystem istället, men i Sverige är det bankerna som tillhandahåller "bank-ID", som också fungerar som det mest centraliserade identitetssystemet i förhållande till statliga tjänster. Är det rätt?
Här lär det handla om hur partiet generellt vill ställa sig till privata aktörer som tar över offentliga funktioner. På vilket sätt anser vi det befogat att man använder lagstiftning för att styra hur aktörer i samhället beter sig mot varandra. Det är svårt att se hur utvecklingen med privatisering av identitetstillhandahållande ska skjutas tillbaka, men man kan tänka sig att det finns ett ansvar för att nya aktörer i samhällsbärande funktioner bör bete sig mot de medborgare de interagerar med.
- Staten har i flera tillfällen, bland annat 2009 och sent förra året 2012, gjort försök att gå in och skydda företagshemligheter, som i Sverige är definierade som enskilda juridiska objekt och därför ligger skrämmande nära immaterialrätten och tillämpning av beviskrav och rättegångsprocedurer i IPRED (som för övrigt tillämpas på företagshemligheter redan i Storbritannien, men lyckligtvis bara där - tyskarna har en mer vettig och liberal lösning baserad på konkurrensrätt). Tycker vi verkligen att det är statens uppgift att bevara företags hemligheter via olika tvångsmedel?
Det här är också en ansvarsfråga: är det statens roll att upprätthålla företagshemligheter, eller bör staten så till vida den anser att viss information är kritisk för rikets säkerhet istället expropriera informationen och sekretessbelägga den som militär hemlighet (till exempel). Sammanblandningen av statens intressen och företagens intressen via företagshemlighetsskydd gynnar inte alls konkurrens och framför allt gynnar det inte inträdet av nya marknadsaktörer. Marknaderna blir mer slutna, och mindre tillgängliga för nya marknadsaktörer.
Vilket för mig till två avgörande frågor jag anser att partiet bör ta ställning till:
- Tycker Piratpartiet att konkurrenspolitik och marknadspolitik bör vara ämnad att tillåta nya marknadsaktörer och nya innovationer, snarare än att bara hålla dominerande aktörer i schack?
- Tycker vi att licensmarknader, det vill säga marknader där licenser för olika typer av immaterialrätter, bör utgöra legitima marknader i juridisk mening? Anser vi i sådana fall att licenser ska regleras på samma sätt som andra avtal eller ser vi licenser som särställda? Det finns olika förhållningssätt man kan ha: en licens ger tillstånd från en part till en annan att göra någonting (ensidigt), medan ett "vanligt" avtal alltid innebär någon form av givande och tagande av båda parter (tvåsidigt).
Alla frågorna listade ovan är helt grundläggande för att partiet ska kunna förhålla sig till informationspolitiska frågor. Vad mina åsikter och bedömningar är framgår förmodligen av texten. Det politiska ansvar som saknar, och behövs, i samhället rör de frågorna jag tar upp ovan, och partiet behöver fundera närmare på vad man tycker.
Henrik: De frågorna som redan ligger inom Piratpartiets politiska program har inte tillägnats någon uppmärksamhet av partiledningen eller partiaktiva. Vi har inga särskilda analyser av hur det påverkar redan befintlig landstingspolitik. Det är en diffus vision utan koppling till verkliga problem i medborgares vardag, och egentligen har de gått igenom, tror jag, av misstag snarare än för att någon i partiet har ett intresse av att anamma verkliga informationspolitiska problem.
Ett exempel är faktiskt Anna Trobergs krönika i tidningen Journalisten: hon ägnar bara två meningar åt utredningen och spioneri och underrättelseverksamhet. Hon verkar inte själv ha läst utredningen utan uppmärksammas dels att den finns, dels att Nils Funcke varit kritisk. Vad hon däremot ägnar mycket uppmärksamhet åt - hela fyra stycken - är en icke-lagstiftande resolution från Europaparlamentet som dessutom i allt som angår yttrandefrihetshot avslogs av parlamentet. Hon fokuserar sig alltså oerhört mycket på ett ej befintligt hot från en diffus europeisk instans, men undersöker inte i noggrannhet de eventuellt realistiska hot som uppstår av att Justitiedepartementet lägger långa utredningar med stora hot mot vad jag antar är vår gemensamma vision om ett samhällssystem där stat och korporationer inte samarbetar om ett förtryckande informationssystem. Förmodligen har hon inte ens skummat utredningen hon säger att Funcke avfärdat.
När jag skummar SOU 2012:95 ser jag dels problem med företagshemligheter så som skrivet i blogginlägget. Det härrör till att jag också läst TCO:s material om detta och en SOU från 2009 som handlade om företagshemligheter. Jag har också läst EU:s material från DG Markt om detta. Dessutom tror jag att det med enkelhet går att koppla till regeringens nuvarande jakt på försvarsadvokatkostnader (se här), och eventuellt den tråkiga sammanblandningen mellan företags intressen och statens intressen som uppstått genom EU:s Stockholmsprogram eller amerikanska administrationens cybersäkerhetsprogram. Det senare går att koppla till NIS-direktivet som nyss föreslogs av EU, och som försvarsutskottet därför av helt fel anledning (enligt mig) avfärdat.
Vad gäller elmätare och sjukvårdspolitik... Det finns naturligtvis ett oändligt antal observationer jag kan göra om detta baserat på lösa nyhetsflöden jag snappar upp. Det är så klart bra att partiet i någon mening delar min oro inför de ansvarslösa val som politiker vägrar göra gällandes väldigt grundläggande infrastrukturer som säkerställer allas vår gemensamma närvaro i samhället. Men jag ser också att det saknas ordentligt politiskt ansvarstagande i frågan, och min oro är att om Piratpartiet inte kan vara denna ansvarstagande aktör, som definierar rätt frågor och ger rätt svar, så finns det ingen som gör det. De andra politiska partierna är för nedgrottade i andra intressen.
Det här var bra skrivet. Verkligen bra.
Hej,
Breddningsdiskussionerna har ju till mycket stor del handlat om just det du efterlyser: Vad får våra grundläggande informationspolitiska principer, och de grundvärderingar som ligger under dessa, för konsekvenser när de möter resten av världen: undervisning, sjukvård, kollektivtrafik, banker mm.
Och håller helt med om att en viktig uppgift framöver kommer att bli att hitta de beslutsfora, som är ansvariga för olika aspekter av dagens dränering av personlig integritet, och utkräva ansvar.
Några av de frågor du tar upp har vi redan tydliga ställningstaganden kring:
Biljettsyste: "Det ska vara möjligt att leva ett normalt liv och röra sig fritt i samhället utan att efterlämna elektroniska fotavtryck. Detta innebär att exempelvis system för betalning av varor, bussbiljetter, trängselskatter samt lås till hyreslägenheter måste utformas så att de inte lämnar bestående elektroniska avtryck som kan användas för att kartlägga en människas liv och rörelser." (2012-höst, P03-Y06). I de sammanställningar av ställningstaganden med bäring på kommun- respektive landstingspolitik som ledningen skickat med till de lokala föreningarna för deras arbete med lokala politiska program finns detta krav med.
Medicinska journaler: "Ett elektroniskt journalsystem införs, där patienten ska ha sin egen nyckel och där varje ”akutöppning” utan patientens medverkan måste sparas, utredas och meddelas patienten." (2012-höst, P13-Y02). Ställningstagandet finns med i sammanställningen med ställningstaganden med bäring på landstingspolitik.
Elmätare: Har vi tagit ställning kring: "Framtidens energinät behöver byggas på öppna infrastrukturer med transparens, öppna standarder och privatpersoners rätt att bestämma över sin konsumtion och privata data om denna konsumtion i centrum." (2012-vår, B25-Y13). Möjligen behöver ställningstagandet förtydligas, så att privatpersoners rätt att bestämma över sina privata data inte bara ska finnas i ett opreciserat idealt framtida elnät, utan här och nu.
Om du tror att de ställningstaganden jag redogjorde för "gått genom av misstag" så har du inte riktigt klart för dig vilket omfattande arbete styrelse och ledning gjorde inför de stora propositionerna om olika delar av informationspolitiken till förra höstmötet.
Och det övergår mitt förstånd varför du inte deltagit konstruktivt genom att motionera om de saker, där du sett att vi har luckor. Utan istället dagen efter motionstopp kommer med en lång bloggpost där du klagar över att en massa saker saknas i vår politik.
Du är en av de få i partiet som både har en heltidslön för att jobba med dessa frågor, och en position som gör att du automatiskt blir lyssnad på. Du har ett kansli som förfogar över många gånger mer arbetstid än partiledningen. Du är en av de främsta partiaktiva, inte en utomstående observatör, som kan recensera vad "de partiaktiva" gör. Så snälla, hjälp i arbetet att mejsla ut de konkreta förslag vi bör driva!
Henrik B: jag har mandat, uppdrag och betalt för att jobba så mycket jag vill, och motionerar så till vida att jag inte anser att det finns mandat inom partiets befintliga politik att göra som jag upplever ligger i partiets, folkets och demokratins intresse att jag allokerar min tid. Vanligtvis ägnas den tiden åt att kartlägga befintliga och förändra befintliga lagförslag i Europeiska unionen istället för partiets program, men jag har till exempel verkat för att jag ska kunna bedriva konkurrensrättslig debatt om immaterialrätter, och att Piratpartiets immaterialrättsliga perspektiv ska utökas till att innefatta sui generis-rättigheter och varumärken.
Olyckligtvis har jag, under mängden EU-dokument, mycket begränsat med tid att också läsa alla statliga offentliga utredningar. Nu har jag nästan haft påskledigt (se blogginlägget om min mötesvecka 2-4 april) så jag har hunnit beta mig igenom en del SOU:er om elektroniska pengar (ej ännu korrelerade med bakgrundsmaterialet från EU), elektronisk identifikation, upphandling och i alla fall delar av spioneri och underrättelseverksamheten.
Idag har jag varit på en myndighet som tycker att det är viktigt med IT-säkerhet, och har fått i uppdrag av politiker att prioritera bättre IT-säkerhet i samhället, men lite oklart varför. Jag och förhoppningsvis partiet värdesätter också IT-säkerhet, men om vi verkligen vill vara "nyttiga" i den nuvarande politiska debatten bör vi ha en fördjupad diskussion om varför, och vad det innebär för myndigheternas uppdrag och fokus.
Min föredragna utgång vore att vi prioriterar IT-säkerhet på grund av individer. Det kopplar någorlunda till upphovsrättsfrågor och företagshemlighetsfrågor, som skapar starka incitament för i alla fall privata företag att satsa på IT-säkerhet av helt andra anledningar och på helt andra sätt än individer är betjänta av. Det kanske också innefattar annorlunda intresseavvägningar mellan staten/myndigheter och individer och kanske också arbetsgivare och arbetstagare.
Anknutna frågor: vad tycker vi om nationalstaten och dess funktion och roll.
SOU 2008:63 om Förstärkt skydd för företagshemligheter.
Det finns många anledningar till att företagshemlighetslagen är dålig som sådan:
Maktbalans
Företagshemligheter är hemligheter som företag vill ha. Företag är i bättre ställning att skydda sina egna hemligheter än privatpersoner. Trots det har svenska regeringen sedan början av 1990-talet ansett att t ex personuppgiftsskydd, som hjälper dig och mig att ha makt över vem som får våra personuppgifter och hur de behandlas, skickas vidare till tredje parter, osv, förmodligen är en förlegad lagstiftning som man egentligen inte vill ha. Justitiedepartementets nuvarande förhållningssätt till dataskyddsförordningen i EU är t ex att man inte vill ha den. Företag som tappar sina hemligheter eller sin information till tredjeparter utanför ett avtalsrättsligt arrangemang får däremot massa hjälp. Straffrättsliga bestämmelser innebär att utredningskostnaden hamnar på det allmänna (polisen och allmänna domstolsväsendet).
Företagshemligheter går inte att definiera exakt
Om man bortser från att det är inkonsekvent och dåligt att vårt allmänna inte tycker att det är fel att skydda ofta odefinierbara mängder information från privata företag med skattebetalarnas pengar, samtidigt som man inte är villig att skydda det allmänna från företag som utsätter allmänheten för privatlivskränkande behandling, är det nog också så att man inte vill ha någon allmän skyldighet på det allmänna att gå in och skydda odefinierbara objekt.
Finns redan annan lagstiftning
I den mån man behöver skydda företag från avtalsbrott kan vi ju redan göra det via avtalslagen. I Tyskland, Belgien och Nederländerna räknas otillbörligt givande av information till konkurrent som "illojal konkurrens", men i Kalifornien där sådant givande i stort sett alltid är lagligt (konkurrensklausuler i arbetstagaravtal är ogiltiga) har man fått ett stort kunskapsflöde mellan stora och små företag (istället för tvärtom - från de små till de stora, som ofta händer i Europa).
Skapar otrygghet på arbetsmarknaden
Företagshemlighetslagen skapar alltså otrygghet i anställningssituationer eftersom anställda själva har svårt att bedöma skillnaden mellan när de befattar sig med normal livserfarenhet som man erhåller i egenskap av yrkesarbetande och när deras företag vill hålla dem straffrättsligt ansvariga för att ha brukat odefinierad information på ett för företaget oönskvärt sätt.
Inget ömsesidigt utbyte mellan det allmänna och företaget
I t ex patenträtten har man en form av ömsesidigt utbyte: företaget ger oss, det allmänna, information om sin upptäckt/uppfinning och vi belönar företaget med att vi börjar allokera resurser till företagets fördel. I företagshemlighetslagen finns inget sådant utbyte: företaget håller sin information hemlig, eller försöker, så vi vet inte vilken informationen är, och sen plötsligt ska vi börja allokera resurser till företaget när det har misslyckats med att göra detta. En rå och ganska kass form av subvention, som bäst löses via annan lagstiftning.
Allmänhetens intressen krockar med statens
I den mån staten (som jag inte nödvändigtvis ser som samma sak som "det allmänna", trots att staten tar mycket ansvar för att allokera det allmännas gemensamma resurser) tycker att vissa saker behöver skyddas av militära skäl, t ex, anser jag att staten då först får expropriera informationen från företaget (dvs ta över ägandeskapet eller förfoganderätten) och sedan sekretessbelägga. Det kan vara fallet när t ex SAAB har ritningarna på Gripen - det finns ingen allmän anledning att subventionera alla företag i alla sammanhang på odefinierbara, icke ömsesidiga grunder bara för att ett företag råkar ha vissa dokument som staten tycker är skyddsvärda.
"- Staten har i flera tillfällen, bland annat 2009 och sent förra året 2012, gjort försök att gå in och skydda företagshemligheter, som i Sverige är definierade som enskilda juridiska objekt och därför ligger skrämmande nära immaterialrätten"
Här tappade du mig. Länk eller förklara vad de gjort? varför skulle inte staten skydda företagshemligheter? Man har ändå lagstiftat om att den som läcker ska stå för den ekonomiska skadan - http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19900409.htm
Hej Amelia
Håller helt med dig vad gäller företagshemligheterna.
I den värld som piratpartiet vill verka för utan patenträtt kommer investerarna att värdera företagshemligheterna väldigt högt. Man kommer helt enkelt att kräva att inget offentligjörs, vilket kommer att hämma den tekniska utvecklingen. Om man dessutom med allmäna medel skall stärka skyddet.....
Du har alldeles rätt att i man inte tar hänsyn till att det handlar om en fördel för ett fåtal och en begränsning för samhället och individerna. Det blir helt snett när ingen står upp mot företagens särintresse.
Tyvärr finns det inte längre någon strukturerad debatt inom piratpartiet sedan forumet stängdes och det handfull inlägg som varje månad görs i breddningbloggen handlar om allmänpolitik snarare än traditionell piratpolitik. Visst finns det exempel, där man omsatt piratpolitik i realpolitik men de drunknar i mängden allmänpolitik.
Jag tycker att de är väldigt bra att du orkar gräva i och larma om särintressenas framfart inom immaterialrätten, konkurrenslagstiftningen och handelspolitiken. Området är svårt och djävulen ligger ofta i detaljerna och agendan är allt annat än glasklar.
Det är precis här som piratpartiet behövs och är unikt, inte för att ta ställning för eller emot kärnkraft eller inom fördelningspolitiken osv.
Lägg till ny kommentar