Emma Marie Andersson skriver följande om mitt inlägg igår: "Amelia Andersdotter kritiserar de journalistiska insatserna kring det som skrivits om #prism - jag är inte helt säker på att jag håller med om att det finns något motsatsförhållande? Kanske läser jag tokigt, men att övervakningen är ett faktum behöver man väl exempelvis förstå. Att det är ett faktum som vi behöver förändra - politiskt - är ju inte en motsättning mot hennes helt relevanta slutsats?"
Jag kritiserade framför allt kulturjournalisterna som jag menar totalt missar poängen med att USA:s regering bedriver massövervakning av svenska medborgare. Det handlar inte framför allt om huruvida USA är en demokrati, eller om Google är ett snällt företag, utan att den amerikanska staten i slutändan inte har någon skyldighet att verka i vårt (svenskarnas) intresse, och att våra (svenska) politiker har det. Nationalstatspolitiken har inte tagit sig förbi nationalstaten, och det kan vara kontraproduktivt att tro att den har det. Framför allt ogillar jag att man avskriver svenska politiker från allt ansvar för hur politiken utvecklas. Via e-post tog jag också emot en reaktion från Andreas Ekström, som på grund av en glitch i nya hemsidan (jag har mottagit mejl om att det ska vara fixat nu) inte fick posta sin kommentar:
Hej!
Jag tycker att du läser mig lite slarvigt, och därmed tillskriver mig en åsikt jag inte har. Bäst jag förklarar: Jag föreslår ju inte riktigt att "allas personuppgifter och privata information ska göras öppna för alla", så som du skriver. Det kan man ju se vid läsning av min text.
Jag ställer frågan: vad skulle hända om man argumenterar så? Kan man göra det på ett hållbart sätt? Kan man tänka i termer av "socialisering" av data? Och så säger jag: jag har inte riktigt sett någon argumentera så radikalt än, men en sådan debatt skulle kunna uppstå nu. Det är verkligen inte alls samma sak som att förespråka att vi ska gå den vägen, för det är jag på intet sätt säker på är en bra idé.
Här har Andreas Ekström faktiskt fel på riktigt, oavsett Marie Anderssons kommentar. Min tidigare partikollega (och medbloggare) Simon Rosenqvist diskuterade kring "det genomsiktliga samhället" redan kring 2010 och 2011 och det europeiska forskningsprojektet FIDIS handlade bara om personliga identiteter i nätverk och vad som händer när allt i vår omgivning håller koll på allt vi gör utan att vi själva håller koll på vad vi gör. Andreas Ekström skulle till exempel kunna läsa mer om Mireille Hildebrandts, professor vid Vrije Universiteit Brussels, forskning om profilering, gruppdiskriminering och maskinlärning. Katja de Vries föredrag under Vetenskapsfestivalen i Göteborg kan också vara sevärt.
På torrentnäten och med fildelning försökte vi (privatpersoner och medborgare) tänka i termer av socialisering av vissa typer av information som är särskilt bra för att bygga gemenskaper, kring till exempel kultur. Det visade sig vara mycket opopulärt bland lagstiftare och vi har lidit granska mycket av att ha tänkt så.
När det gäller socialisering av privat information och våra identiteter som sådana är jag mindre säker på om i alla fall jag köper att det är en bra idé – när vissa aktörer i samhället skaffar sig mycket mer makt över individers identiteter än vad individen själv har leder det till osäkerhet och en känsla av brist på kontroll. Det är därför man hör uttalanden som "jag tycker om staden för att man kan smälta in bättre där". Det man egentligen menar är väl att det finns en viss anonymitetsnivå i det sociala utrymmet staden som inte finns i till exempel en liten by. I den mån information om oss och profilering av oss ska bli normalt behöver vi mycket mer förtroende för aktörer runt omkring oss, och då behöver vi egentligen mer och bättre information om de som utför profileringen och datainsamlingen än vad de kanske har om oss.
Jag kan tycka att det är ironiskt och konstigt att vi så snabbt kastar oss in i kulturdebatter om hur alla människor ska tvingas blotta sig helt för varandra, och då särskilt de som har stor kapacitet att analysera, profilera och utöva effekter på privatpersoner till följd av sådant blottande (även kommersiella effekter), samtidigt som vi i över 15 år varit helt oförmögna att ens börja ta i debatten om hur vi ska göra med ganska icke-personligt, ofta företagsägt (eller –förvaltat) kulturellt material som offentliggjorts med syftet att spridas. Som samhälle och i politiken verkar vi ha mycket lättare att dra slutsatsen att det är bra och rimligt att skapa lagstiftning och lägga offentliga medel på att skydda företags information, och nästan ingen vilja alls att skydda privatpersoners information, ens från tredje lands militärer. Dessutom är det uppenbart att om vi ständigt skyddar alla företag från alla typer av insyn och transparens, men inte skyddar individer alls, så bygger vi in en allmän känsla av orättvisa i systemet som inte är särskilt behjälplig för just förtroende.
På grund av glitchen(?) gick inte heller min kommentar fram. Innehållet var bara att jag visade på David Brins bok "The Transparent Society" från 1998, som just inne på det jag uppfattar som en "socialisering av data" som Ekström vill ha en debatt om (och inte har sett förut).
Också Torbjörn Tännsjö förespråkar något åt det hållet i "Privatliv" från 2010.
David Brin är intressantare, eftersom han ser det som "minst onda", som en skadebegränsning, av något han menar ändå inte kan stoppas.
Tännsjö är däremot verkligen naiv och ser det mer som något att sträva efter.
Tännsjö lyckades lustigt nog reta upp både FRA-motståndare och FRA-anhängare och detta efter att debatten hade lagt sig. Jag har läst privatliv, en informativ och motbjudande bok. Tännsjö ser privatlivets avskaffande som något oundvikligt i takt med att informationstekniken gör framsteg. Hans lösning som han på inget sätt ser som fullständig, blir att alla alltid måste tala sanning och vara öppna. Även makten. Edward Snowden och Bradley Manning har båda gjort just detta. Amelia, en liten fråga: Vad betyder f:et till vänster uppe på sidhuvudet?
f = går till Amelias Facebook-sida.
Om det där om att ge upp integritet. Den 13/6 2006, alltså för 7 år sedan utvecklade jag den tanken lite grann på Johan Linanders blogg. Jag klistrar in den relevanta delen av kommentaren här:
".. Vänd på det helt och hållet, i stället för att kräva en privat sfär, något som kan bemötas av: “vad har du att dölja?”, så kan man godkänna övervakningen, under förutsättning att alla får fri tillgång till all insamlad data. Då blir rollerna genast ombytta. Om övervakaren då vägrar att dela med sig av den insamlade datan, så kan den övervakade fråga övervakaren: Vad har du att dölja? Om övervakningen endast sker för att sortera onda från goda, då torde det vara helt i sin ordning att ge oss alla fri tillgång till övervakningens medel och resultat – vi hade ju inget att dölja..
Se där, då infinner sig genast något annat, en övervakare som låtsas ha respekt för den personliga integriteten. Övervakningen får endast kontrolleras av ett fåtal utvalda (som själv undkommer övervakningen – rosenbad telefonlistor), eftersom den personliga integriteten annars riskeras. Den personliga integriteten vänds således emot medborgaren för att förneka medborgaren tillgång till övervakarens verksamhet.
Således bör vi misstro övervakaren mest när denne påstår sig värna om vår integritet."
Bruket av övervakning bör i maktdelningen hänga samman med makt, den vi som samhälle ger mest makt skall stå under den största kontrollen, just för att makt korrumperar och att makt innebär makt att skada andra. Den med minst makt skall vara minst övervakad. Idag rör vi oss allt mer mot det motsatta förhållandet, där den med mest makt åtnjuter den största friheten från övervakning.
Lägg till ny kommentar