Idag befinner jag mig i Tjeckien för att prata dataskydd med tjeckiska pirater, politiker och allmänheten. Olyckligtvis har många politiker från parlament och senat valt att ställa in sitt deltagande, eftersom landet befinner sig i politiskt kaos. För 1,5 vecka sedan uppdagade det sig nämligen att halva statsministerns kabinett ägnat sig åt organiserad brottslighet. Det ledde till statsministerns och regeringens avgång. Enda sättet att undvika nyval verkar vara att utnämna den kandidat till statsminister som Civildemokraterna vill ha.

Tydligen har statsministerns kabinettchef spionerat på statsministerns fru genom att kultivera ett nära förhållande med chefen för säkerhetstjänsten. Motivet antas vara personligt snarare än professionellt, då statsministern tydligen haft ihop det med både kabinettchefen och frun samtidigt. Är man högt uppsatt och har goda kontakter med säkerhetstjänsten finns det ingen anledning att vara svartsjuk i onödan.

Också på Irland har man haft problem med poliser som har för stor tillgång till mycket information om medborgare. Justitieministern på Irland uppmuntrade sin poliskår att sluta se medborgarregistrena som en "sorts facebook".

Båda historierna visar det mänskliga i alla relationer, och varför man inte ska förlita sig på att nyfikenhet hos enskilda privatpersoner kan stävjas av domstolsutlåtanden. När vi som pratar om massövervakning som någonting dåligt menar att det innebär risker menar vi inte bara att det är en plågsamt orättvis och farlig maktförskjutning till staten, polisen och/eller militären, utan också om att det finns mänskliga aspekter hos personer som jobbar i tjänstemannakårerna i dessa institutioner som man inte vill att andra enskilda personer i samhället ska bli utsatta för. Som Anna Troberg påpekar i sitt svar till Torbjörn Tennsjö finns det en massa saker som vi själva inte skäms för, men som vi kan ha goda anledningar att tro att andra kommer höja ögonbrynen över. Det finns ingen allmän anledning att tro att personer som jobbar på t ex FRA inte är människor och uppvisar mänskliga kvaliteter. Det är naivt av t ex Allan Widman att tro att vi kan skapa ett säkerhetsnät för oss själva mot oss själva: samhället är svårt just för att det bygger på att människor som måste befinna sig i varandras närvaro ska komma överens, och att då ge vissa människor mycket mer makt än andra är inget bra sätt att uppnå bra konfliktlösning i fall där det inte funkar.

När jag för kanske 4 år sedan första gången åkte till Berlin och träffade Piratpartiet där (långt innan de blev delstatsledamöter) berättade en person för mig att DDR på många sätt var mycket värre än många av öststaterna, för tyskar har en hög arbetsmoral. Vi har ungefär samma lutheranska arbetsmoral i Sverige och det är i de flesta fall bra. Men när maktförskjutningen till staten från medborgaren blir allt större blir det ett större problem att tjänstemännen i maktapparaten helst vill göra ett bra jobb givet sina instruktioner.