Sökformulär

Teknologineutralitet i svensk, europeisk och internationell rätt

I vårt arbete i Bryssel kommer vi stundtals i kontakt med begreppet "teknisk neutral". Min förståelse av begreppet är ambivalent: uppenbarligen är det i vissa fall bra att göra tekniska val, som när vi valde vilken bredd på järnvägsspåren vi ville ha, eller när vi väljer särskilda standarder för spänningsnivåerna i elnätet (för övrigt har EU-länderna ofta i det förgångna valt olika spänningsnivåer, framför allt i tågnät och högspänningsnät, vilket orsakar problem när man ska harmonisera tågtrafiken).

Under en teknisk workshop anordnad av ITRE-sekretariatet förra veckan på onsdagen fick jag höra att EU via WTO-avtalen förbundit sig till teknisk neutral upphandling. Tekniskt neutrala upphandlingsprocedurer förstås som att den upphandlade myndigheten skriver en specifikation med krav på vad de behöver, som sedan vilken teknik som helst får uppfylla. Det vill säga, den upphandlande myndigheten får inte kräva en viss typ av teknik, utan bara ställa en viss mängd krav som tekniken ska uppfylla. I praktiken kan man förstås ställa krav sådana att bara en särskild leverantör, eller särskild teknik, kan uppfylla kraven och det är någonting som har oroat många i EU:s upphandling av Microsoft 7 och MS Outlook 2010 under förra ramavtalsförhandlingen 2007.

Jag hittade följande tolkning av begreppet tekniskt neutral så som det ska tolkas enligt General Agreement on Trade in Services (GATS) i WTO:

Intra-modal technological neutrality: In the context of GATS market access and national treatment obligations, the question was raised whether specific commitments for GATS mode 1 encompass the delivery of services through electronic means. In US – Gambling the Panel  confirmed this view when it determined that ‘a market access commitment [...] implies the right [...] to supply a service through all means of delivery [...] unless otherwise specified in a Member’s Schedule’ and that ‘[a] prohibition on one, several or all of the means of delivery included in mode 1 thus constitutes a limitation on the total number of service operations [...] within the meaning of Article XVI:2(c)’.

This view was confirmed in China – Audiovisuals. Likeness between electronic and non-electronic services: In the context of GATS MFN and national treatment obligations, the question is whether electronically-delivered services and those delivered by more traditional methods should be considered ‘like services’. Some delegations argued that, on the basis of technological neutrality, services provided electronically and services provided non-electronically were like services. In an explanatory note without binding character, the WTO Secretariat also emphasised that ‘likeness in the national treatment context [...] depends in principle on attributes of the product or supplier per se rather than on the means by which the product is delivered’.

"Mode 1" betyder i det här fallet en tjänst som levereras i enlighet med GATS-avtalet från ett av de länder som undertecknat GATS, till ett annat land som undertecknat GATS. "Tekniskt neutral" är också ett begrepp i International Telecommunication Union, som i en text beskrivs så här:

Technological neutrality” has been well-established as a general regulatory principle under the International Telecommunication Union framework. A far as possible, a technologically neutral position— the idea that there should be equivalent treatment of equivalent services, regardless ofthe delivery means— should be adopted by the regulator. In fact, in past years many negotiating proposals have stressed the need to consider the coverage of ICT-related commitments. Issues mentioned, among others, mainly concerned digital convergence, the blurring distinction between telecom, computer and audiovisual services, and the integration of the ICT industry. The EU approach,for example, is designed to impact neutrally on different business models and technologies and to provide a way forward that will be able to deal with future technologies, particularly those involving convergence, especially to deal with ambiguities arising from convergence and rapid development of ICT market.

I slutändan visar det sig att den här texten är mest hjälpsam och också går i linje med det jag tidigare har förstått av användningen av det här begreppet i telekommunikation: det rör sig om en önskan att inte investera i någon särskild typ av infrastruktur (fiber, koppar eller kabel) utan att välja den teknologi som är mest rimlig vid varje tillfälle. Bedömningen av denna rimlighet ska göras mellan teknologier som är utbytbara eller funktionellt ekvivalenta. Man gör också en skillnad mellan "teknisk neutralitet" och "plattformsneutralitet", där det tidigare begreppet rör infrastruktur och det senare begreppet tjänster som går att tillhandahålla på en viss infrastruktur. I telekommunikationsinfrastruktur ska det säkert förstås som skillnaden mellan fysisk infrastruktur (kablar/trådar och DSLAMs/CMTS) och att vara internetoperatör (tjänsten att tillhandahålla viss dataöverföringskapacitet till slutkonsument).

I andra sammanhang kan man säkert förstå begreppet "tekniskt neutral" på andra sätt. För mig verkar det som att de allmänna kraven man ställer på vissa tjänster i samhället inte på något sätt hindras av teknikneutralitetskravet. I vårt arbete i Bryssel känns det dock ofta som att orden smyger sig in utan att vi funderar över vad det är vi väljer, eller låter bli att välja, när vi är neutrala. Vi har heller inte någon särskilt utvecklad diskussion om skillnaden mellan plattformar, teknologier, eller tjänster (som i GATS-fallen refererade ovan).

[T]he limitations on the application of the principle [of technological neutrality] that flow from te technical and functional differences between networks, applications and services should also be an inherent part of any assessment of the proportionality and justifiability of any remedy.

Det betyder, antar jag, att man inte ska se teknisk neutralitet som någonting som förhindrar att lagstiftare eller offentliga myndigheter ställer stränga och till och med specifika målsättningar med upphandlingar. Det blir bara viktigare att det är just lagstiftaren eller den offentliga myndigheten som faktiskt vet vad de vill med den upphandlade teknologin: vilka nyttiga samhällsmål vill lagstiftaren uppnå genom att skapa förutsättningar för tjänsteutvecklingen i en viss marknad? Vilka hedervärda ambitioner har en upphandlande myndighet med att lägga över på privat sektor ett visst uppdrag, och på vilket sätt hoppas den upphandlande myndigheten att detta ska påverka människor positivt i deras liv och interaktioner?

När det gäller upphandling av kommunikationstjänster i offentlig sektor tycker jag att det ofta verkar saknas politiska och ideologiska visioner för hur man tycker att samhällets interaktioner ska se ut: vem ska ha makt och på vilket sätt över kommunikationen? Vem ska få veta hur och vad det kommuniceras? Hur balanserar man förhållandet mellan användaren myndigheten och användaren medborgaren och tjänstetillhandahållaren företaget på ett bra sätt, och när är det relevant att göra det?

I den svenska e-legitimationsfederationen tycker jag att det hade varit bättre om man i lagstiftningen hade specificerat t ex vilka krav man ställer på teknologin. Vilken aktör ska få vilken kunskap om vilken annan aktör och hur, t ex? Det nuvarande systemet är sådant att e-legitimationsnämnden kommer att veta huruvida tjänstetillhandahållaren uppfyller e-legitimationsnämndens krav: politiska beslut saknas. Det hade varit bättre om man hade haft ett tydligt politiskt beslut som godkände den tekniska standarden man valt är en typ av spårutrustning. Personligen håller jag inte med om att ett sådant val hade varit bra, men jag utgår ifrån att många politiker med mig uppfattar det som nyttigt och relevant att det är just politiker som fattar sådana beslut om medborgarnas interaktionsmöjligheter med staten, kommuner och landsting snarare än t ex administrativ personal eller ingen alls. Men det var ingen som identifierade att kunskap över medborgarens interaktioner med sina offentliga myndigheter ger makt över individen. Det var följdaktligen heller ingen som trodde att man av den anledningen behövde fatta sådana politiska beslut. Det är tråkigt, eftersom e-legitimationsnämnden när jag träffade dem gav intrycket av att inte ha förstått att ett sådant val inte har gjorts.

5 kommentarer

För att politiska beslut skall vara långsiktiga så skall de inte vara på för låg nivå. Politiska beslut skall helst inte grotta ner sig i tekniska detaljer. För findetaljerade politiska beslut hämmar verksamheten. Att ändra politiska beslut tar normalt flera år därför vill man inte leva i en situation där man måste ändra lagen för att det hela skall fungera bra.

Därför överlåter man till myndigheter att ta denna typ av beslut. Eftersom integritetsfrågor är viktiga så borde då även Datainspektionen vara inblandad i själva utförandet av e-legitimationen så DI kan se till dessa aspekter vid genomförandet och val av teknisk standard för systemet.

Om man bygger en infrastruktur baserat på en viss standard tar det också flera år att förändra om man plötsligt inser att den infrastruktur man byggde är fel. I baltstaterna har de jättestora problem för att de en gång för 100 år sedan valde en annan bredd på järnvägsspåren än vad vi har i övriga Europa. Det är en stor ekonomisk och social konflikt om man ska bygga om järnvägsnätet så att det blir kompatibelt med det europeiska snarare än det ryska.

Jag menar att politiker och politiska beslut måste fattas om hur medborgare och stat ska interagera, och hur och om tredjeparter ska få insyn eller möjlighet till insyn över den interaktionen. Det är fullt rimligt att politiker fattar de besluten. Det är också fullt rimligt, och till och med nödvändigt, att politiker fattar beslut om vem som ska bära ansvaret för att de politiska besluten om interaktioner inte efterföljs. Helst ska den ansvarsfördelningen utföras på sådant sätt att problem åtgärdas som resultat av ansvarsfördelningen.

Det har, så vitt jag förstår, inte skett sådana politiska beslut när man satte upp e-legitimationsnämndens verksamhetsområde. Det finns alltså ingen som är direkt eller ens indirekt ansvarig för att ovan beskrivna helt rimliga politiska beslut inte fattats. Vad värre är, är att det verkar finnas en felföreställning om att besluten har fattats.

Det har ingenting att göra med tekniska detaljer - jag skulle personligen vilja hävda att tekniker inte har någonting att göra med samhällets interaktionsformer. De interaktioner och den maktfördelning vi vill ha mellan olika parter i samhället är en politisk fråga, och tekniker får vänligen uppfinna saker som skapar den maktfördelning och de interaktioner vi politiskt vill ha.

Ett exempel på när man gemensamt bestämt teknik inom Europa är GSM-R. Tyvärr så bygger den hårt mot GSM och GPRS/EDGE, vilket gör att tillverkarna av GSM-R inte vill vidareutveckla systemen, I Trafikverkets fall Nokia/Siemens. Detta ger problem vid genomförandet av ERTMS.

Jag har jobbat med detta sedan 1999 vid Banverket Telenät/Banverket ICT/Trafikverket ICT/Trafikverket IT. Dock mest med TCP/IP baserade nät med utrustning från Cisco och Alcatel/Lucent.

http://www.trafikverket.se/Foretag/Trafikera-och-transportera/Trafikera-...

Hälsn. Urban

E-legitimation/BankID är ytterligare en del (skatteuppbörden en annan) i det statliga tvånget att ha en relation till en privat bank. Staten och Kapitalet.

Jag tror inte på att detta skulle vara en olycklig slump beorende på brist på politisk styrning. Utan tvärtom ett praktexempel på politisk styrning!

Och den styrningen heter lobbyism och resultatet korporativism eller rentav kleptokrati.

Om det möjligen finns ett mått av olycklig slump inblandat så skulle jag vilja kalla den ett "likgiltighetsuppsåt".

Hade BankID från början, men blev utslängd tillsammans med alla andra linuxanvändare. Har inte skaffat igen, och har inte för avsikt att skaffa förrän

a) Det inte är på formen av trojan

b) Det inte blandar in något privat företag som jag tvingas ha en "relation" till

c) Det inte kräver programvara som JAG inte stöder

Ja, jag är bitter. Och fientligt inställd till bankernas Machtübernahme.

Jag tror inte att man nödvändigtvis behöver kritisera specifika tekniska lösningar. Bankerna försökte utveckla BankID för att de såg konkret ekonomisk potential i att slippa ha kontor öppna - man effektiviserar via internet. Staten tog över lösningen för att man också ville vara effektiva, men tänkte inte tillräckligt på varför vi har satt upp vissa former av interaktionsmöjligheter mellan medborgare och stat utan utgick ifrån att tidigare normer för interaktioner var antingen förlegade, eller inte hade uppstått med en särskild maktbalans i beaktande. Avsaknaden av politisk analys av vad fan man höll på med är alltså problemet, snarare än att lösningen i sig är dålig: den var säkert bra i någon kontext, den var bara inte gjord med maktbalansen i relationen mellan stat och medborgare i beaktande. Vi har heller inte reglerat t ex banker eller IT-tjänstleverantörer till banker med en sådan maktbalans i beaktande.

Problemet är att vi inte har haft någon ordentlig analys av politik som distributionsform av makt i samhället sedan nätverkade teknologier uppstått. Politiken är egentligen bara en diskussion om vem som ska ha vilken makt och när - nätverkade teknologier och också teknikerna själva lider ofta av feluppfattningen att den enda makten som kan uppstå i ett distribuerat nätverk som internet är distribuerad makt.

Och enligt devisen "kod är lag" har många tekniker, som jag förstår det, också försökt dra slutsatsen att de själva kan fatta viktiga samhällsbeslut utan inblandning från politiker. Det är olyckligt, eftersom det finns väldigt få möjligheter till ansvarsutkrävande i ett teknokratiskt system. Dessutom finns det inga garantier att parallella teknokratiska system, som vi ser mellan ekonomiska aktörer som hanterar nätverk, kommer att dra åt samma håll eller tjäna något särskilt syfte.

Lägg till ny kommentar