De europeiska institutionerna har inte tänkt över sin IT-infrastruktur på nästan 20 år. I praktiken skickar vi hundratals miljoner euro till framför allt amerikanska företag varje år. Licensavtalen förlängs automatiskt eftersom man inte är bekväm med att formulera om kravspecifikationerna eller att själv se till att man förstår hur systemen integreras med varandra.

Jag uppmärksammades i januari 2014 på att tre stora mjukvarukontrakt, till ett värde av nästan €250 miljoner, löper ut i juni 2014. Eftersom kommissionen, framför allt generalsekretariatet, knappt lagt ned någon tid på att undersöka hur man skulle kunna köra kontrakten i en öppen upphandling, snarare än automagisk förlängning, skickade jag ett brev till kommissionens generalsekretarare Catherine Day. Man kan läsa brevet här.

General-sekreteraren Mrs Day svarade så småningom att de är medvetna om att de är inlåsta till framför allt ett företag, och att de därför håller på att implementera en strategi de kallar "track 1" (i en tre-stegs-strategi) som innebär att man försäkrare sig om "business continuity". Vi andra kallar naturligtvis det här för att kommissionen inte ändrar någonting alls. Ett annex till generalsekreterarens brev ökar oron att kommissionens generalsekretariat varken förstår eller bryr sig om att de effektivt blivit subventionsåtgärd för stora, oetiska amerikanska företag. Man kan läsa annexet "Future Office Automation Environment: Next Steps" på den här hemsidan.

Kommissionen vill för det första lägga över e-mail och kalendrar på "molnet". Detta är en del av deras revolutionerande "track 2"-process. I både track 1 och track 3 satsar man istället på att bevara tidigare låsningar. Man ser också öppen källkod som någonting som främst är politiskt. Det är olyckligt eftersom många europeiska aktörer är duktiga på just öppen källkod. Genom att överpolitisera frågan, och framför allt genom att överpolitisera den på ett sådant sätt att man helt väljer bort öppen källkod, lyckas man samtidigt få en mer inlåst, och mindre europeisk, mjukvarusituation.

General-sekreteraren menar att man haft en öppen upphandling genom att tillhandahålla långa listor på specifika produkter till ett värde av €189 miljoner i det så kallade SACHA II-kontraktet. Se en del av listan här. Jag menar typiskt, och kommer att verka för detta i kommissionens budgetrevision, att man istället bör göra upphandlingar via funktionella specifikationer, och utan att specificera den exakta produkt man vill ha. Man bör också överväga värdet i att ha många, små upphandlingar snarare än en enorm upphandling för att säkerställa sig om att det faktiskt blir konkurrens och bästa möjliga tjänsteleverans. Kommissionens kontorautomatiseringsstrategi syftar istället åt att konsolidera alla EU:s 60 institutioner till samma system innan man börjar förändra systemen - detta är otroligt otaktiskt, eftersom system blir exponentiellt svårare att ändra för varje steg man ökar dem i storlek.

Det är tråkigt att EU har en så dålig strategi för digitala tjänster och IT-grejer. I mjukvaruupphandlingar är det uppenbart att man på både lokal, nationell och EU-nivå prioriterar att subventionera amerikanska företag som gör produkter vi inte kan lita på med skattebetalarnas pengar, samtidigt som en väldigt stor mängd lokala, europeiska entreprenörer hålls utanför upphandlingarna genom offentlig sektors dåliga framförhållning. Det politiska stödet för en hållbar strategi för digitala tjänster i EU saknas också - det är vanligt att man på europeisk nivå samarbetar för att få fram standarder, applikationer och rörelseriktningar som sedan illegaliseras eller i alla fall mycket försvåras av bland annat upphovsrättspolitik och polisiära åtgärder (eller bara vanlig dumhet). Sedan lägger vi skattebetalarnas pengar på konkurrerande strategier och lyckas därför trippelt slösa allmänhetens medel på något som i slutändan inte ligger i vårt intresse. Beklämmande.