Efter att det uppdagats att Malmströms närmaste medarbetare - till synes utan hennes vetskap - gått bakom ryggen på europeiska medborgare med USA, var det några som blev upprörda över att hon nu ska vara huvudförhandlare för EU i handelsförhandlingar med... USA! I vissa kretsar i Bryssel har hon också gjort sig känd som ihärdig motståndare mot rättssäkerhet och privatliv: Malmström vägrade ge med sig i sitt motstånd mot att lagligt material på nätet, yttrandefrihet och rättssäkerhet för företag ska skyddas i EU. Hon har också gjort "allt i sin makt" för att stoppa dataskyddsförordningen enligt en källa till Der Spiegel. Inför sin hearing i Europaparlamentet verkade hon dels stå bakom, dels inte stå bakom de ställningstaganden hon själv skickat till parlamentet. Det som i Sverige beskrevs som "trovärdigt" beskrevs i Bryssel som "hon var för ISDS, hon var mot ISDS, hon kanske inte hade någon åsikt".

I den efterföljande debatten i Sverige har man framställt dem ömsom som en strid mellan Ulvskog och Fjellner, ömsom som en förvånande misstroendeförklaring mot Sveriges kandidat. Bara Flashback för den sannolikt trovärdigaste förklaringen att svensk media har ett behov av att framställa svenska tjejer ute i stora världen som framgångsrika.

Tycker man att det verkar besynnerligt att EU-parlamentet glatt utser en kommissionär som först inte verkar läsa vad hon skickar för meningsyttranden till parlamentet, och sen inte verkar ha koll på vad hennes eget kabinett gör, kan man i alla fall glädja sig åt att Socialdemokraterna i parlamentet har hittat rätt väg, enligt SvD. Sossarna tänker fråga Malmströms chef, Jean-Claude Juncker, vad han tycker om handelspolitiken, eftersom de tror att han har bättre koll på vad Malmström vill än vad Malmström har. Det borde vara pinsamt för Sverige att vi inte lyckas skicka en duktig politiker som själv vet vad den tycker till ett så pass viktigt jobb.

Det vore bra om man i Sverige problematiserade att den svenska kommissionären är så dålig att EU-parlamentet inte kan förlita sig på vår kommissionärs egna hållning. Det finns förhoppningsvis ingen brist på kunniga, duktiga toppolitiska kvinnor i Sverige, så att Sverige måste utse en kvinna för att hålla könsbalansen i kommissionen rätt är ingen ursäkt.

Det är också svårt att förlika sig med uttalanden i svensk media om att detta är ett dåligt skämt som syftar till att försvaga Malmström. Det har hon lyckats med helt på egen hand genom att inte läsa handlingar hon skickat till mötet, inte ha bra och pålitlig personal, misslyckas med att driva samtliga sina politiska frågeställningar i Bryssel och dessutom lyckats gå bakom ryggen på sina medkommissionärer med främmande makt. Socialdemokraterna kan inte lastas för detta. När Malmström är oförmögen att själv måla upp politiska riktningar och visioner är den enda konsekvensen att Jean-Claude Juncker, som Moderaternas och EPP:s ordförande i kommissionen, förstärks.

Mitt intryck av Juncker är i och för sig gott (jag kan i stort sett bara bli besviken :-)), men jag tror att hela EU blir starkare och bättre av att man arbetar efter principen "styrka i mångfald". Alla som kan bidra med någonting som är bra och visionärt bör bidra med bra och visionära saker. Att förlita sig enbart på Junckers starka ställning och förmåga att kompensera för dåliga bidrag från medlemsländerna skapar dålig hållbarhet i systemet, och ökar distansen mellan EU-projektet och medborgarna.

Antingen är Moderaterna för en EU-diktatur med en stark Führer över alla andra, eller så är de livrädda för att t ex Ulvskog skulle bli kommissionär om Malmström tvingades avgå (då en ny socialdemokratisk regering i Sverige helst kommer att skicka en socialdemokrat). Så långt verkar svensk media vara med, eftersom de nogsamt framställt det som en konflikt mellan Moderater och Socialdemokrater. Men här går det att deal'a för ett "common greater good": visst måste det vara så att om Moderaterna för att bli av med en svag och dålig nuvarande kandidat från Folkpartiet skulle kunna nå en överenskommelse med Löfven om att skicka en starkare, kompetentare folkpartistisk (kvinnlig) kandidat om de verkligen ville? I en drömvärld borde någon journalist fråga Löfven om detta i vetskapen om att man under nästan samtliga omständigheter tjänar på att ha kloka, konsekventa politiska ledare som lyckas leda, oavsett deras politiska färg.

"Storpolitiken" om man så vill, är faktiskt inte så farligt svår att förstå att det är helt omöjligt att vara ärlig med svenskarna.