Piratpartiet saknar idag väl genomtänkta och fungerande processer för att revidera sin politik.

Principprogram 3.0, fastställt 2006, har hittills klarat sig oskatt från större ingrepp. Inte på grund av dess kvalité eller innehåll - det finns gott om åsikter och förslag på hur partiets politik kan utvecklas - utan för att det saknas gemensamma arenor för att diskutera politik inom partiet. Det saknas helt enkelt en bra process för att förändra programmet. Den vitala diskussionen kring partiets politik på bloggar och chattar når därmed aldrig fram till partiprogrammet.

Den enda formella möjligheten att förändra, att motionera till årsmötena, används alltför sällan. När den väl används riskerar förslag att bli nedskjutna i brist på diskussion och förankring. Föregående styrelse föreslog på förra mötet avslag på en rad principförändringar av den anledningen. Jag menar inte att styrelsen gjorde fel - det saknades sannerligen en diskussion - men jag menar däremot att detta är ett symptom på systemfel.

Samtidigt som principprogrammet står still har vi ett annat problem, nämligen hur vårt program ska tolkas och hur det förhåller sig till de stadgeparagrafer som reglerar vårt politiska arbete. Det finns idag tre sådana paragrafer och inte sällan är det otydligt hur de förhåller sig till varandra. Vi har dels "§3 Vision och ändanmål", dels "§4 Mål" och slutligen också "§5 Grundläggande principer". Exakt varför de tar upp vad de tar upp, eller varför det som tas upp ska stå i stadgan, är otydligt.

Sammanfattningsvis: Principprogrammet är svårt att förändra och när det förändras görs det utan en helhetssyn. Det är otydligt hur programmet förhåller sig till stadgan och vem som tolkar principerna mellan medlemsmötena.

Den kommande stadgerevideringen är ett utmärkt tillfälle att åtgärda detta.

-

Vad behöver göras?

Jag inser förstås att det vore bra om jag bloggade oftare. Under valrörelsen försökte jag tömma ut de insikter jag trodde jag hade vid tillfället genom att blogga väldigt oftare. Under sommaren och hösten har det varit sämre.

Just nu arbetar jag mycket med patent. Piratpartiet kommer under hösten driva en patentkampanj med särskilt slutmål i Köpenhamnsmötet - den största klimatkonferensen i världen sedan Kyotoprotokollet skrevs under 1999 - i december. Det är ett ganska stort evenemang, och Piratpartiet har en naturlig nisch i patent- och teknologiöverföringsfrågorna. De har dels uppmärksammats av UNFCCC ett antal gånger, och dessutom framkommit vid UNFCCCs kommittéemöten. Likt UNDESA tycker man att det behövs tvångslicenser på miljövänlig teknologi, men man tar också upp saker som patentpooler och olika ekonomiska styrmedel i-länder kan använda för att öka och förbättra möjligheterna till kunskapsöverföring. En kort sammanfattning finns i kap. 6, s. 15, box 2 i det här dokumentet, som också tar upp finansieringssvårigheter i forskning och utveckling.

Jag kom precis på vad som är fel i Prärietankars resonemang.

Han menar ju att det faktum att småföretag (=patentinnehavare) får pengar och blir uppköpta av att de via patentet kan bli uppköpta av större företag. Att patenten är viktiga just för att det ger små företag möjligheten att visa att de är värda att bli köpta.

Ett väldigt vitt och löst patentsystem premierar bildandet av ett antal väldigt stora aktörer på marknaden. Ett lite mindre patentsystem eller hel avsaknad av patentsystem skulle förmodligen i störrre grad premiera utvecklingen av en flora av små företag.

Stordrift ger visserligen många fördelar, men en mångfald torde i Prärietankars liberala marknadssyn främja konkurrensen och därmed vara mer önskvärd.

Ett utmärkt exempel på hur patentmonopol skapat ett antal stora aktörer istället för en mångfald av små är för övrigt mjukvarubranschen: även om vi har möjlighet att ta patent på datorprogram i Europa idag, har det tidigare varit väldigt restriktivt med mjukvarupatent här. Det har gjort att den europeiska mjukvaruindustrin har fullt med små och medelstora aktörer på marknaden. Jämförelsemarknaden USA har däremot haft goda möjligheter till mjukvarupatent under en väldigt lång tid (i alla fall sedan slutet av 70-talet) och har därmed också fått sin industri begränsad till ett fåtal stora aktörer.

Det vore för övrigt intressant att se statistik på andra sektorer. Kanske finns det någon jämförelse mellan antal och storlek på aktörer under den tid uppfinningshöjdskravet sattes relativt högt mot hur antal och storlek på aktörer ser ut idag på bilmarknaden till exempel?

Prärietankar fortsätter patentdebatten och jag ska försöka att återigen bemöta hans funderingar.

Jag tycker hans diskussionsunderlag är både intressant och utmanande. Jag kan också erkänna att han i mångt om mycket har rätt: stora läkemedelsföretag köper inte företag så mycket som patenträttigheter, stora läkemedelsföretag betalar också stora summor pengar för kliniska tester.

Jag erkänner mig inte så gärna feltolkad, men har egentligen inte motsagt något av det. Jag har däremot uttryckt mig slarvigt:

Läkemedelsföretag köper upp patent (läs småföretag) som därför blir en inkomstkälla för småföretagen. Patent utgör idag främst ett investeringsincitament för investerare, vilket naturligtvis inte vore så problematiskt om inte patentsystemet var utformat för pionjäruppfinningar snarare än som handelsmedelskapare. Läkemedelsföretag överskattar sedan värdet på vad som krävs för att utföra de kliniska testerna för att kunna öka budgetposten R&D i sin budgetrevision, och överskottet stoppas sedan tillbaka i Big Pharmas egen ficka.

Överskattningen som sker i samband med kliniska tester är naturligtvis inte direkt kopplad till patentfrågan, utan belyser snarare dessa storföretags mycket tveksamma inställning till moral och trovärdighet.

Jag skriver om patent och klimat på Newsmill idag. Anledningen att jag haft tillfälle att återbesöka ämnet är en ny rapport släppt av FN-organet DESA som föreslår nya reformer av det globala patentskyddet.

Prärietankar har svarat! Han tycker att jag tagit alldeles för lång tid på mig att bemöda mig knåpa ihop ett svar, och att jag därtill mest brukar mig av intetsägande plattityder.

Här är mina svar i bekväm punktform med källförteckning så att Prärietanken själv kan avgöra om det är han själv mot resten av världen, eller om det kan vara dags att bli kritisk.

-Grundforskningen är den viktiga forskningen, den banbrytande forskningen och den som når resultat (jfr SOU 2008:20). I praktiken köps förstås resultat av grundforskning utförd på små och medelstora företag samt vid offentligt finansierade forskningsinstitut ofta upp av stora läkemedelsbolag, bland annat för att de kliniska testfaserna är besvärliga och långdragna. Hur sådana uppköp redovisas i läkemedelsbolagens bokföring är ett kapitel för sig jag för närvarande låter vara oskrivet (jrf Sjuka pengar av Peter Rost).

-Prärietankar verkar antyda att kliniska tester utförs av läkemedelsbolagets egna läkare. Så är naturligtvis inte fallet. Huntingtons syndrom är visserligen ett mycket säreget fall, men jag kan inte tänka mig att man vid experimentell influensabehandling låter någon annan än patientens egen läkare stå för den medicinska administrationen. Huruvida mina tankar faller på sin egen orimlighet får man väl avgöra själv, men jag tycker mig ändå ha visst stöd från amerikanska sjukhus- och advokat-tv-serier.

Idag har jag postat det första inlägget i en kurs på runt tio delar om patenträtt förr och idag. Det är huvudsakligen en genomgång av olika patentsystem, hur de utvecklats, hur läget ser ut idag. Jag hoppas att jag lämnat så mycket som möjligt för läsarna att dra egna slutsatser, och tycker egentligen inte heller om att se mig själv som en politisk agitator.

Därför vill jag nu förvåna alla genom att återigen hoppa tillbaka till varumärkesdebatten.

Jag har tidigare hävdat att varumärkeslagen är onödig, och att den är fullt utbytbar med marknadsföringslagen som jag hävdat vid behov till och med skulle kunna utökas om detta krävdes för att spara de positiva effekterna av varumärkeslagen samtidigt som vi gör oss av med en immaterialrätt.

Förstå då min förvåning när jag läser kapitel 13 ur boken Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens av Bernitz et al (ISBN:9172232366) där det står att marknadsföringsrätten i stort sett redan uppfyller mina krav! Jag citerar (s. 290):

[I fråga om bedömning av vilseledande efterbildning av kännetecken kan m]arknadsrättslig praxis ... knappast vara mer restriktiv än den varumärkesrättsliga.

s. 291

I praktiken är det vanligt att en efterbildning som är vilseledande och kan förbjudas enlig markandsföringslagen samtidigt utgör ett immaterialrättsintrång. Rättihetsinnehavaren /.../ kan [då] antingen gå den immaterialrättsliga vägen och stämma för immaterialrättsintråg eller den marknadsrättsliga vägen och få privat och det föreligger en vilseledande efterbildning och/eller vilseledande om kommersiellt ursprung. Det marknadsrättsliga alternativet kan många gånger vara attraktivt.

Jag läste tidigare i somras en summarisk genomgång till fördel för läkemedelspatent, och minns att jag tyckte det var ambitiöst utfört med grafer, kostnadskalkyler och mångtaliga ord. Nu har jag hittat länken till detta inlägg: Prärietankar om varför läkemedelspatenten behövs.

När jag läste inlägget tänkte jag att det inte någon större idé att kasta sig ut i polemik så snart man läst inlägget. Trots att inlägget börjar med att lite surt avfärda motstånd mot läkemedelspatent som Leninfetischism och kommunism innehåller det trots allt många argument som kan förtjäna att bemötas på ett bättre sätt än att genom en kontra-idiot-förklaring.

I framställningen nedan bortser jag från Prärietankars missförstånd att patent bara tas på kemiska föreningar som genomgår kliniska prövningar: i själva verket är hundra tusentals kemiska föreningar, gener, proteiner och processer för att ta fram dessa patenterade utan att användas alls. De oinskränkt skyddande patenten på kemiska föreningar är nämligen en rätt att hindra andra från att använda den kemiska föreningen, som ju är extra rolig ifall man vill hindra andras forskning, vilket också är syftet med att okynnespatentera allt man tror sig upptäcka.

Grundforskning v läkemedelsforskning

Prärietankar hävdar att dessa företeelser är väsenskilda och att man inte kan jämföra dem. Det är bara sant i den bemärkelse att uppfinningshöjd på patenverken idag räknas mycket generöst. På grundforskningsnivå ägnar man sig oftast åt banbrytande nyskapande, medan man inom läkemedelsforskning satsar på s k "me too"-forskning. "Me too"-mediciner kallas sådana mediciner som till sammansättning och egenskaper är i stort sett identiska med andra mediciner, men har minsta möjliga differens för att kvalificera sig för ett nytt patent.

Jämställdhetens Sverige arbetar vidare, men vad hände egentligen med mansrollen?

Kvinnors jämställdhetssträvan har blivit så dominerande att den andra sidan av könsgränsen ofta känns bortglömd. För min egen del började jag inte reflektera över mansrollens förändring förrän jag för något år sedan läste Peter Erikssons utmärkta "På Y-fronten inget nytt". Den är för övrigt rekommenderad läsning till alla killar.

Jag ogillar att fatta mig onödigt kort, så är ni lässugna - se till att ha någon kall dryck och en bekväm stol. Med det sagt, låt oss börja vid början, låt oss se om vi kan lista ut vad som hände med mansrollen!

-

Kvinnorollen

Tidigare byggde det västerländska samhället på en sträng könsindelning som växt fram ur de biologiska skillnaderna mellan könen. Denna kulturella programmering ledde till att män och kvinnor uppfostrades radikalt annorlunda, med olika arbetsuppgifter.

I och med industrialiseringen förändrades de förutsättningar som tidigare gjort denna arbetsindelning evolutionärt gynnsam. Den tidigare samhällsstrukturen blev allt mer ineffektiv, samhället betalade ett överpris för att behålla de gamla rollerna.Trots detta höll sig dock skillnaderna kvar i kraft av det mänskliga samhällets naturliga tröghet inför förändringar, samtidigt som strukturerna sakta vittrades ner av en växande kvinnorörelse och diverse ideologiska och sociala ingenjörsprojekt.