Jag är på Sheffield DocFest, en dokumentärfilmsfestival i Sheffield, UK. Eftersom jag inte anlände i staden förrän sent igår kväll har jag inte hunnit titta särskilt mycket närmare på själva festivalen än, men jag åker hem först imorgon kväll så jag räknar med att ha dagen och morgondagen på mig att insupa lite samtida dokumentärfilm innan jag åker hem.

En mindre lyckad aspekt av mitt besök är de brittiska vägguttagen. Jag har suttit strömlös och med urladdad mobil och laptop i nästan 12 timmar och varit mer än förgrymmad - inte minst för att jag fortfarande känner att jag har saker att berätta om Free Culture Forum som jag besökte förra helgen!

fcforum var ett sånt där evenemang där man kunde twittra en del under första dagen, men under andra och tredje dagen var det svårare: det vi gjorde var typ gruppdiskussioner kring olika teman som är relaterade till fri kultur eller nätverkssamhället. Personligen gillade jag dokumentet från hackergruppen mest, inte minst för att när jag pratade med en av deltagarna senare det visade sig att deras uppsatta gräns för marknadsandelar för operatörer var baserad på lyckade liknande begränsningar i Japan.

Jag har suttit i gruppdiskussion om undantag och begränsningar i upphovsrätten under förmiddagen och lunch. Syftet med mötet jag är på är nämligen att framta ett dokument med hållbara strategier för immaterialrätt, kunskap, information och nätverk. Första utkastet till framtidsstrategi är ett ideologiskt ambitiöst dokument, med starka undantag för icke-kommersiellt bruk, starka rättigheter för användande av information både för privatpersoner och icke-kommersiella institutioner och begränsningar i skyddstid samt åtgärder tillåtna för att säkerställa kvarstående efterlevnad av upphovsrätten.

Är man intresserad av det nuvarande juridiska läget i Europeiska unionen kan man läsa direktiv 2001/29/EC eller "Infosoc-direktivet", vars artikel 5 listar undantag medlemsländerna är tillåtna att införa i sin lagstiftning om upphovsrätt.

Det här skiljer Europa från USA, där man löst undantaget med en "blanket exception" för fair use. Fair use kan vara nästan vad som helst som en domstol anser vara berättigat och har också visat sig tillåta ganska mycket (till exempel bilder på Wikipedia eller liberala citeringsrättigheter), men i Europa finns bara runt 20 fördefinierade situationer där undantag är tillåtna. Något värre är att 19 av dem är valfria för medlemsstaterna, samt att sättet de får implementeras på är helt valfritt också, vilket gör att undantagen är väldigt ojämnt applicerade över unionen och att även om två medlemsländer väljer att implementera samma undantag de ändå ser helt olika ut i olika länder. Stort problem!

Jag är tillbaka i Barcelona för att delta i Free Culture Forum 2009. Förra gången jag var här (förrförra helgen) undersökte jag noggrannt flygplatsen i runt 14 timmar efter att ett flyg blivit försenat och strandsatt mig där i väntan på anslutning. Den här gången hade jag inte lika stor otur!

Free Culture Forum 2009 och Paris Accord II (som jag var på förra helgen) är delar av samma debatt om en hållbar strategi för kunskapshantering i framtiden. Men om Paris Accord II var lite högtravande, är Free Culture Forum även för autonoma grupper. Jag har till exempel träffat representanter för spanska HackLabs (yay!) som också varit i kontakt med våra svenska telecomix (och forskningsavd).

Utan att ha sett särskilt mycket av konferensen här än, finns det tydligen två huvudsakliga linjer i tillnärmningssättet till informationsfrågor: den ena är att helt skita i etablissemanget (civil olydnad är visserligen ofta ett bra sätt att uppnå förändring), och det andra är att använda statliga medel och regleringar för att skapa förutsättningar för den fria informationen. Det inkluderar att inte vara rädd att låta staten sponsra fria och öppna innovations- eller kreativitetsprojekt, att medvetet ha en offentlig strategi som gynnar öppna standarder och system, eller helt enkelt skapa regleringar och lagar som tar till vara särskilda gruppers intressen (ofta en kombination, förstås).

Via Montserrat Boix fick jag möjlighetene att åka på ett evenemang i Baeza, Andalusien anordnat av Instituto Andaluz de la Mujer som handlade om kvinnors roll i ekonomin, relaterat till IKT och också hur kvinnor kan stärkas socialt. De var intresserade av hur Piratpartiet arbetat politiskt med internet, hur internet fungerar som plattform för en rörelse och ett parti med stor geografisk spridning men också hur vi jobbar för att få med kvinnor (det gör vi ju egentligen inte, vilket jag sa ungefär så här "kvinnor verkar mer benägna att gå med i NGOer än att gå med i partier, och bryr sig dessutom mer om rättvisefrågor. Vi jobbar med patent och teknologiöverföring nu, så det kanske hjälper").

Under fredagen och lördagen var jag på Paris Accord II i Paris. Paris Accord II är ett dokument sammanställt av upphovspersonsorganisationer och konsumentorganisationer ("mellanhänder" och "distributörer" är inte inblandade) om en hållbar kunskapsstrategi för framtiden. Dokumentet finns att läsa här, och vill man veta vad som sades kan man gå igenom twitter-loggen, som faktiskt innehåller en hel del direktcitat från mötet.

Just nu pågår Piratpartiets extrainsatta medlemsmöte för fullt. Anledningen till mötet är dels att föregående styrelse missade att utföra en del av sitt uppdrag, att presentera godtagbar verksamhetsberättelse, ekonomisk berättelse och verksamhetsplan för årsmötet, dels att revisorer och valberedning inte valdes.

Det sistnämnda berodde på att årsmötet för 2009 fungerade långt ifrån optimalt. Den modell som tidigare använts, där Rick själv modererade hela mötet under tre dagars tid, började spricka i fogarna med ett ökat engagemang och diskussionslystenhet. Rick gjorde ett storartat arbete i mina ögon, men det blev helt enkelt för mycket arbete för en enskild person under så kort tid.

Medveten om problemen satte sig gruppen för organisationsutveckling ned i somras och började skissa på hur medlemsmötena kunde utvecklas, utan att samtidigt idén om alla medlemmars deltagande och e-demokrati behövde ges upp.

Sammanfattningsvis kan det sägas att våra digitala möten försöker anpassa en mötesmodell för afk-arbete till en digital miljö. Afk-mötet är begränsat till en miljö där fokus endast kan hållas på en sak samtidigt, och där både tid och rum är begränsat.

Det digitala mötet har andra förutsättningar. Det digitala är mer gränslöst där själva mötesrummet kan utvidgas snabbt och oberäkneligt. Samtidigt har mötesdeltagare ofta ett spritt och ojämnt fokus, eftersom man inte har avsatt en hel helg åt mötet, utan är online på olika tidpunkter.

Allt detta gör att vi inte rakt av kan kopiera afk-mötet till digital form.

Tidigare i veckan råkade jag se att en polsk statssekreterare lite skämtsamt berättat för media att Polen minsann skulle utnyttja hetsen kring ratificering av Lissabonfördraget för att tillskansa sig lite extra strukturbidrag eller kanske en och annan tjänst från kommissionen.

När man har ett fördrag med uppenbara och tydliga brister, kan det inte vara tecken på annat än småsint nationalism när man spottar på Europatanken för att man tänker sig vilja tillskansa sig fördelar för egen del. Det går liksom emot hela unionens strävan, och hela unionens historia. Föreställningen om att vi, i Europa, arbetar tillsammans för att skapa en så bra värld som möjligt både för oss själva och för andra, torde ju vara ett rekvisit för medlemskap i unionen.

Några av den europeiska integrationen och samarbetets största förespråkare är vanligtvis EU-kommissionen. De får sitt tydliga mandat från grundfördragen (det vill säga, det som nu är Nicefördraget men det man vill ska bli Lissabonfördraget) med integration, samarbete och välstånd som uttryckliga mål.

Därför blev jag lite mipplig när jag såg kommissionens förslag till förlikning i art 3a ramverksdirektivet (telekompaketet). Kommissionens förslag tillmötesgår nämligen ministerrådet, som är präglade av ett nationalistiskt självhävdelsebehov, och går tvärsemot Europaparlamentet, visserligen en överstatlig instans men den enda folkvalda och också den enda som går i linje med den europeiska integrationstanken.

Jag noterade för en eller ett par dagar sedan en tråd på Piratpartiets forum om en artikel i Dagens industri där jag uttalat mig om vilka frågor jag vill driva i parlamentet. Jag minns intervjun ganska väl: jag satt ungefär vid mitt soffbord och hade precis knaprat i mig ett chokladkex, och försökte förmedla till journalisten min oro för att åtgärder mot immaterialrättsintrång vid EU:s gränser kan utgöra ett hot mot konkurrensen på den inre marknaden. Det explicita exempel jag hade i tankarna var en erfarenhet en god vän till mig gjorde när han för ett par år sedan försökte importera öppen källkods-telefoner från Kina (det är ju billigare att producera där), men istället åkte dit på licensavgifter för mp3-spelare - trots att telefonen i fråga inte kunde spela mediafiler alls.

RUTROS verkade förstå ungefär vad jag var ute och fiskade efter på en gång, trots att vi haft våra meningsskiljaktigheter kring nyttan av patentsystemet i stort, men annars rådde det ganska stor förvirring. Den av Mattias P Andersson citerade DN-artikeln var kanske något tydligare, men ganska luddig och okonkret för att beskriva vilket enormt handelshinder på EU:s interna marknad de här tullåtgärderna kan innebära.

Jag hade reserverat mitt nästa inlägg för en kommentar om teknologiöverföring och patent, men idag när jag masade mig in på dn.se och svd.se hittar jag istället ett stort antal debattartiklar om telekompaketet.

Tre företagare skriver på svd.se att nätoperatörerna inte har så mycket att klaga om vad gäller IPRED och utelämnande av abonnentuppgifter till domstolar och industri, och menar också att de flesta operatörer redan förbehållt sig rätten att stänga av användare för de mest godtyckliga anledningar. De har rätt så till vida att alla nätoperatörer sannerligen utnyttjat sin rätt att avtala fritt, men fel i att det skulle vara hyckleri: IPRED-lagen innebär ju en inskränkning av deras avtalsfrihet gentemot deras kunder, eftersom de via lag fråntas möjligheten att själva avgöra hur de ska hantera uppgifterna. För internets slutgiltiga frihet kan det säkert vara på sin plats att titta närmare på exakt hur privata aktörer ska kunna begränsa tillgång till internet för användare, men statens roll i samhället är att se till samhällets bästa och samhällets bästa kan utan större problem anses vara en fri informationsinfrastruktur. Det innebär att alla juridiska begränsningar av operatörers rättigheter att avtala ska vara till användarnas fördel, inte tvärtom.

Message repeats in English.

Jag och Mattias Bjärnemalm har varit i Geneve i tre dagar för ett besök på WTO Public Forum 2009, en sorts debattforum för olika aktörer inblandade i WTO-förhandlingarna. Ett av de större övergripande temana under forumet var klimat och handel, som också på ett smidigt sätt går in i Piratpartiets nya patent och klimat-kampanj. Vi träffade representanter för NGO:er och offentliga tjänstemän som verkar i IP-frågor i Geneve. Slutresultatet är förmodligen lyckat - vi har träffat en massa väldigt intressanta människor som kan supermycket om hur de övergripande strategierna för IPR sätts på global nivå. Jag har fått med mig en hel del att läsa hem och kanske fått fröna till nån form av strategi för att påverka EU:s handelspolitik i IPR!

Så varför åka till Geneve och göra sånt här? Varför berör den globala handelspolitiken Piratpartiet?

Ptja. Immaterialrätterna är "elefanten i rummet [i handelsförhandligar]" (sagt under session). Alla vet att de är ett problem, de upprör många känslor och det finns behov av betydande förändring av globala IPR-strategier. Framför allt EU och USA driver väldigt hårda IPR-linjer, antingen inom ramen för WIPOs arbete, WTOs arbete, eller om de multilaterala forumens demokratiska ådra blir för mycket, i bilaterala handelsavtal. Att i alla fall undersöka och hålla sig uppdaterad med händelserna i internationella forum är nästan en förutsättning för att kunna kritisera immaterialrätterna seriöst.