Ministerrådet har godkänt underskriften av ACTA-avtalet å ministerrådets vägnar. Det är förmodligen avslutet på den godkännandeprocess i unionens nationella parlament som pågått under hösten, och kvarstår gör nu endast Europaparlamentet, unionens enda demokratiskt valda institution. Avtalets godkändes i ministerrådet som så kallade "B-punkt" A-punkt, vilket betyder att ministrarna som ansvarar för ämnet, utrikesministrarna eller handelsministrarna, inte tyckte att frågan meriterade vidare överläggningar. För mig innebär det en tydlig trivialisering av den stora upprördhet som ACTA-avtalet har skapat hos unionens medborgare och informationspolitiska aktivister (men för den delen också telekommunikationsoperatörer - Telia har till exempel kritiserat både förhandlingsformer och avtalsinnehåll). Av någon anledning har många valt att fokusera på att trivialiseringen skedde via jordbruksministrarnas sammankomst i december. Jag förstår inte varför det skulle vara en extra dålig trivialisering bara för att den utförs av jordbruksministrar - problemet är att ministerrådet och handelsministrarna inte tar frågan med det allvar som de borde. Det hade varit ett lika stort problem om de godkänt denna B-punkt A-punkt på sitt eget handelsrådsmöte. För den demokratiska transparensens skull hade det till och med varit sämre: vi hade kanske inte ens begripit att det var en trivialisering som ägde rum.
Europaparlamentet kommer att anordna hearings och hålla en omröstning om godkännande av avtalet. Någon gång under året, eller kanske till och med förra året, hörde jag att sannolikheten för avslag egentligen är väldigt låg, eftersom Europakommissionen och ministerrådet kommer att påtala den prestigeförlust det innebör EU att kommissionen å våra vägnar förhandlat detta avtal för att sedan av den tredje europeiska institutionen, parlamentet, bli knäppta på näsan.
Och det är visserligen svårt. Europaparlamentets reaktion vid SWIFT-förhandlingarna (överförande av bankdata till USA) var till exempel att godkänna det knappt ens marginellt bättre omförhandlade förslaget kommissionen presenterade dem i augusti 2010. Å andra sidan har Europaparlamentet vid frihandelsförhandlingar med Sydkorea inte rädats att slå kommissionen på fingrarna vad gäller liberaliseringen av handel med personbilar. Europaparlamentet godkände avtalet först efter att ha skapat sig ett tillägg som ger unionen befogenheten att unilateralt införa strafftullar på Sydkoreanska exporter av personbilar. Det sticker måhända i ögonen på alla vänner av frihandelsavtal och tullavskaffningspolitik, men ses av mig snarare som ett exempel på att Europaparlamentet när det bränner till faktiskt prioriterar sina egna medborgare och företag (alternativt: "ägnar sig när det behövs åt protektionism", vilket har en mycket negativare klang i samhällsdebatten men betyder i stort sett samma sak). Jag kan lämna det osagt om just denna form av omtanke är den som vi som medborgare allra helst vill ha. Förmodligen beror det på vilken bakgrund man har, och vart man för närvarande har sin arbetsplats.
Annat bra om ACTA:
Svenska regeringen ansvarigt för den människorättsvidriga straffrättsliga delen av ACTA (15 november: om svenska regeringens inblandning i koordinationen av europeiska ståndpunkter om de straffrättsliga delarna av ACTA)
Dutch parliament refuses ACTA secrecy (23 november: om nederländska parlamentets försök att få tillgång till bakgrundsdokumenten för förhandlingarna innan godkännandet av avtalet i nationella parlamentet)
Domstolsbeslut kan sätta käppar i hjulet för ACTA-avtalet (24 november: om konsekvenserna av EG-domstolens dom i målet om SABAM vs Scarlet, eller internetoperatörernas rättighet att vägra blockering av tillgång till upphovsrättsskyddat material för sina användare)
ACTA: time for a democracy catch up? (25 november: om hur processen att granska ACTA-avtalet går till i brittiska parlamentet)
Dutch Minister says refusal to provide access to the EP legal service’s opinion on ACTA is “crazy” (16 december: om hur Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor inte delgav allmänheten den utredning de begärt från parlamentets juridiska utredningsenhet)
Jag skulle vilja säga att det är värre att den trivialiseras på ett annat möte. och detta av transparans skäl. Genom att ämnen tas på "fel" mösten så blir det svårare för allmänheten och jurnalister att hålla koll på ett givet område då man tvingas hålla koll på alla ministermöten för att inte en viktig fråga ska kunna smygas igenom i ett "felaktigt" möte.
Därför bör vi kämpa för att ärenden skall avhandlas av "rätt" möten.
Problemet med den här frågan menar jag är att den inte har avhandlats vid något möte alls, utan att alla avhandlingar gjordes innan mötet.
Det som tas utan diskussion på ministernivå kallas för "A-punkt". I övrigit håller jag med.
Christian Engström: Tack! Jag antar att man lär sig byråkratins alla beteckningar så småningom. Ändrar omedelbart.
När det bränner till.. Ja, protektionism och nykonservatism går ofta hand i hand. Hela västvärlden börjar se ut så nu och samhällen brukar delas upp i konservatism och liberalism varje gång förändringens vindar blåser, det är ganska naturligt egentligen. Somliga välkomnar det nya, ser möjligheter och agerar utifrån nya visioner. Andra motarbetar det nya och agerar med sin rädsla som klangbotten.
Ett stort problem idag är dock att denna skiljelinje ännu inte riktigt finns i medvetandet. Skiljelinjen i folks medvetande finns fortfarande på den industriella höger och vänster-skalan, från en tid då man var konservativ eller liberal gentemot helt andra saker än idag.
steelneck: Jag vet inte om jag helt köper teorin att skiljelinjerna mellan protektionism och icke-protektionism förändrats gentemot industriperioden. Protektionism har alltid stötts från både höger och vänster, men av olika anledningar (det är av praktiska skäl angeläget för innehavare av produktionsmedel att skydda sina konsumentmarknader och kanske rikedomar, medan löntagare kan vara intresserade av protektionism av t ex skälet att de inte vill tappa jobb till låglöneländer). Det ser man i bland annat USA:s handelspolitik. Hittade denna på twitter tidigare idag: http://blog.p2pfoundation.net/noam-chomsky-on-intellectual-property/2011... Tyckte den var rolig, eftersom Chomsky argumenterar att USA inte skulle ha haft någon textilindustri om de hade påtvingats WTO-avtalen i sin barndom som nation. Chomsky utelämnar att USA fortfarande har en textilindustri just på grund av WTO-avtalen (och egentligen något annat avtal med Indien från början av 1980-talet eller så), eftersom man använder 301-listorna (amerikansk klagolåt åt länder med bristande IP-skydd) för att införa godtyckliga sanktioner mot länder som annars skulle konkurrera ut amerikansk inhemsk produktion. Lessig har varit och petat på amerikansk protektionism i sina korruptionstal, när han nämner bland annat det amerikanska förhållningssättet till sin sockerindustri.
Vet faktiskt heller inte om det går att säga att skiljelinjen mellan att gemensamt lösa (framför allt ekonomiska, men naturligtvis också sociala) problem i samhället och att var individ för sig löser sina problem. De frågor inom vilka skiljelinjerna dras varierar naturligtvis, och VPK:s ungdomsförbunds kampsång med texten "Du som är ung och står vid en maskin, kanske frågar dig ibland..." är naturligtvis hopplöst utdaterad idag. Däremot står ju deras poäng kvar att inkomstskillnader och skillnader i livsförutsättningar som skiljer sig därav kan utjämnas via gemensamma rikedomsomdistribueringssystem - så är alldeles uppenbarligen fallet oavsett på vilket sätt eller inom vilka yrken inkomsttagarna tjänar pengar.
Javisst är det egenintresset som är objektet för protektionismen, men detta intresse är inte detsamma idag som förr. För att låna en av Ricks liknelser, ingen skyddar isutkörare idag..
Ser vi långt tillbaks kan vi dra många paraleller, eftersom människors allra mest grundläggande behov alltid är de samma. Den omvälvning av samhället som pågår idag tror jag kommer att jämföras med den industriella revolutionen, hur det postindustriella samhället alltmer upplöses mot någonting nytt, precis på samma sätt som jordbrukarsamhället avlöstes. Bönder och bondgårdar försvann inte men de blev rätt få, samma utveckling ser vi nu gällande industrin. Outsourcing till låglöneländer är bara tillfälligt, för utvecklingen står inte still där heller.
Genom långt driven standardisering inom automation så kommer vi någon gång i framtiden att se fabriker som en gigantisk RepRap, "skrivare" typ. 3 våningar höga och ett par hektar till ytan med endast några få människor som underhåller och matar råvaror. Rent tekniskt är detta fullt möjligt redan idag och du kan ju tänka protektionismen när det blir möjligt att "sriva ut" en bil.. Placeringen torde då bli mer knuten till råvaror, transportoptimering och energi, betydligt mindre till arbetskraft genom automation. Detta på samma sätt som att det krävs väldigt få bönder för att tillgodose människans behov av spannmål idag. Fabriken kommer att gå samma öde till mötes och detta förändrar samhället i grunden. Geopolitiskt kommer detta att få konsekvenser som ruskar om hela världen! Framförallt Kina och USA. Det kommer en dag i framtiden när industrisamhället är lika mycket ett minne som jordbrukssamhället, det är den utvecklingen som startat i vårt postindustriella samhälle och det är i skenet av detta som gammelkonservativa och nykonservativa skiljs åt. Konservatismen är densamma, men det man är rädd för, då mot idag, skiljer sig markant. Det är dock en långsam utveckling över flera generationer.
Detta förklarar de "nya moderaterna" som retoriskt påminner väldigt mycket om klassisk socialdemokrati, de har ju tom kommit undan med att kalla sig arbetarparti, även om den där moderaten som hasplade ur sig det där om att "arbete ger frihet" närmast borde ha medalj för sin rättframma tydlighet (host, harkel..). Deras konservatism vurmar för det samhälle vi allt mer går ifrån, alltså det samhälle som de gammelkonservativa motarbetade och som i mångt o mycket färgats av Marx och socialdemokratin. Det förklarar också hur gammeliberaler förvandlats till batongliberaler. Eller prova att se Anders Breivik med dessa glasögon. Jag kallar inte honom för högerextrem, snarare extremt nykonservativ, som en galen Bush på steroider.
Min poäng var inte att egenintresset är statiskt över tid utan att egenintressets föränderlighet på intet sätt negerar skillnaden mellan en politik som drar åt gemensamma lösningar och en politik som lämnar det upp till var individ att för sig skapa en lösning.
Jordbruksindustrin har centraliserats en hel del ja, särskilt under 1950-70-talen (i Sverige gick vi då från nästan 50% av befolkningen sysselsatta i jordbruk till blott 4% i slutet av 1970-talet. I år kom det nya data att bara 1,27% av befolkningen sysselsatta i jordbruk för, vilket iofs inneburit att vi bland annat har 60000 fler hästar i Sverige än mjölkkor, och att våra importer av just mjölkbaserade produkter från andra europeiska länder ökat med nästan 100% sedan 2009 medan våra exporter har den något blygsammare ökningen 40%. Lägg också märke till att ostpriserna i Sverige - ett område där vi importerar betydligt större kvantiteter nu än förr, men exporterar mindre än tidigare - gått upp en hel de under 2000-talet. Enligt Jordbruksverkets statistiska årsbok från 2011). Från ett miljöperspektiv behöver det dock inte vara bra. Användningen av kemikalier i jordbruket har till exempel ökat med mer än 100% i alla kategorier - för herbicider (gift som dödar andra växter) är ökningen nästan 200% (Naturskyddsföreningen). Det är svårt att gå runt som bonde. Många mindre jordbruk måste läggas ned, det blir svårare att få tag på närproducerad mat och kvaliteten på både jordarna vi brukar (jämför salix-fälten som används för energitillverkning) och maten vi får ut från den sjunker (det märks extra tydligt om man åker till länder som t ex Rumänien, där jordbruket visserligen är mindre effektivt än i Sverige och där effektiviteten är lägre och småjordbruken fler, men där kvaliteten på de livsmedel som produceras där också är märkbart högre - i grönsaksdiskarna t ex).
Nåväl - den stora frågan för mig är i de här fallen vem det är man tänker sig ska producera råvarorna. Råvaror är ju ingenting som kommer fram och knackar på dörren direkt. Idag har vi en alldeles blomstrande elektronikindustri som länge levt gott på att sällsynta jordarter bryts på ett miljö- och människoförstörande sätt i Kina. Dessa glada dagar är förmodligen över (jag skrev lite bloggposter om detta i våras, under taggen "mineraler" för den som är nyfiken). EU:s jordbrukssubventioner behöver nog också ses som ett tecken på att de extremt låga priser vi har i unionen på framför allt proteiner i form av kött nog inte är hållbara (det vore nämligen en förenkling att säga att det bara är franska viner vi subventionerar, även om det ofta kan tyckas så). En brist i Reprap-visionen för samhället är också att ju mer decentraliserad produktionen blir, desto mindre effektivitet kan man förvänta sig i hanteringen av råvaror - och att vi spiller bort naturresurser är ju redan ett problem idag, trots att vi egentligen borde vara så rationaliserade i vår produktion att sådant slöseri helt utplånats!
Dessutom är det också så, att oavsett hur rationaliserade produktionsprocesserna är, behöver vi ändå slutkonsumenter med tillräcklig köpkraft för att ta del av resultaten från produktionen för att rationaliseringen ska vara något värd. För ett samhälle, men även förstås i marknadsekonomin, kan det vara mer värt att ha kvar arbetstillfällen (och konsumtionskraft) än att rationalisera bort all arbetskraft med arbetslöshet och bristande köpförmåga som resultat. Olyckligtvis är minskad köpkraft någonting som märks enbart på lite längre sikt, och kanske därför inte alltid en del av rationaliseringsbesluten i stora företagskoncerner (till exempel).
Skillnaden mellan konservativt och liberalt är inte detsamma som skillnaden mellan "gemensamma lösningar" och att lämna saken till varje individ. Konservativa tenderar att ta politiska beslut utifrån en rädsla för det nya, liberaler tvärt om gällande just det nya.
Men fundera samtidigt kring vem som kallas radikal när förändringens vind blåser. När allt går sin gilla gång och utvecklingen sker enligt känt mönster i en känd miljö, ses folk som åstadkommer något som pragmatiker, medan de som fantiserar iväg ses som radikala. Så ser det inte ut under ett distruptivt skifte. De som bara torrt konstaterar vad de ser, ses under ett disruptivt skifte som så radikala att de ofta ignoreras. Medan de som navigerar efter den gamla kartan ses som pragmatiker. I backspegeln kan det ses som idioti, men de tog rationella beslut, utifrån den gamla kända kartan.
De som har modet att påstå att det som händer utanför fönstret faktiskt _är_ det som händer, skuffas undan i små utvecklingsgrupper utan varken medel eller reellt inflytande, blir i stort ignorerade. Ett billigt pris för att slippa de där som säger så obekväma saker. De som däremot föreslår saker som bättre stämmer överens med den där gamla kartan, blir betraktade som räddande änglar och höjs till skyarna. Det spelar ingen roll om vi talar om industri, politik eller tjänstesektor, samma handlingsmönster upprepas. Företag, organisationer eller politiker ser ofta tidigt förändringen komma, eller hotet från den nya tekniken. Men att det nya verkligen skall ta över på det vis de har mardrömmar om, sorteras under avdelningen otänkbart. Det blir för obekvämt. Kognitiv dissonans fungerar så, vi letar argument som stämmer överens med våra befintliga uppfattningar, det är så vi intuitivt sorterar sant från falskt.
Inom politiken görs precis samma sak. IT-råd och strategigrupper skapas där det obekväma skuffas undan, gärna utan medel och resurser. Sådana här grupper är ingen lösning, det är ett symptom. Vi ser det också som symptom när alternativ till rådande lösningar efterfrågas. De som ropar på alternativ när det gamla slutat fungera, begär att vi skall ljuga för dem. Förändringen sker inte förrän det har tagit slut på folk som kan ljuga trovärdigt. Vi har aldrig tidigare vetat på förhand vad som skall komma när det gamla slutar fungera. Inte var det någon som visste vad Facits 10-tusen anställda skulle syssla med när det gick omkull, samma med teko-industrin när den rämnade, eller varvsindustrin på 70-talet.
Det viktiga är att inte fastna mentalt i det gamla och se realister som obekväma tokradikaler. Nätet som fungerande idé är 40 år gammalt och bara 10 år sedan som vi allmänt började ha tillgång. Det är en mycket kort tid av samhällsomdaning. Vem som helst kan i backspegeln inse att inte ens de mest insatta hade en aning vad som skulle komma när förbränningsmotorn bara var 20 år gammal och bilen knappt påkommen.
Fundera lite i sas. Marx termer. Vilka blir det digitala samhällets proletärer? Förr handlade detta om alla "löneslavar" utan kontroll över produktionsmedlen. Under den industriella revolutionen blev utbildning som passade industrisamhället viktigt och nu talar jag inte om högre utbildning, snarare folkbildning, mycket för att ge folk i alla fall lite kunskap som gav dem möjlighet att inte bara använda produktionsmedlen utan även kunna kontrollera dem. Vi har lärt barnen i grunden industriell teknik, kugghjul, elektricitet lite kemi osv.. men hur ser det ut idag? Vilka allra mest grundläggande kunskaper för förståelse lär skolan ut idag, som berör ett mer digitalt samhälle? Jag tror det är viktigt att i alla fall beröra den allra mest basala programmeringen, på "hello world" nivå, redan i lågstadiet, precis som vi gjort gällande det mest basala som grundlagt industrisamhället. Detta är troligen oerhört viktigt för att mota datormysticism så att inte breda folklager blir till lallande får som låter sig styras av de få som kontrollerar produktionsmedlen i framtiden och till viss del redan idag (behöver jag nämna Facebook?).
Tänk bara på hur regering nyligt skrev om "självradikalisering" i kontext av internet och folk som hänger på forum osv.. De är farligt nära att förorda något i stil med digital bokbränning. En rädsla för att folk skall läsa saker som ger dem idéer och kognitiv som inte stämmer med den gamla kartan, en rädlsa för att de skall titta ut genom fönstret och därigenom bli radikala gentemot det konservativa. Eller se hur terrorism används dels retoriskt för att få andra att gå med på saker de annars inte gått med på och för att mota den egna kognitiva dissonansen. Något direkt problem med terrorism har vi ju inte, och även om vi hade det så bekämpas inte den sortens uttryck för desperation på det viset. Det är snarare så den skapas.
Eller se hur de rakt av köper att nedladdning av av sånd som bara påminner om barnporr skulle stödja pedofiler, samtidigt som nedladdning av av andra verk skulle få upphovsmännen att svälta.. hilarious.
Ähh, nu svävar jag iväg. Konservativa värnar om det gamla i rädsla för det nya och att lägga till "ny" handlar bara om att skilja på den konservatism som rådde när förändringens vindar blåste sist. Mer liberalt sinnade agerar inte på rädslor, utan väntar tills det finns något mer konkret än mardrömmar som inte är mer sanna än förhoppningar. Men gamelliberaler blir lätt konservativa när förändrings vind blåser, de är fortfarande liberaler enligt den gamla kartan, men inte enligt den nya. Konservativa blir i dess ny-form sådana som vill stanna kvar i det som rådde tidigare, vilket ofta går på tvärs med gammelkonservativa som var emot det som långt tidigare var nytt men nu är det som de nykonservativa vurmar om. Det är på det viset det gått när moderater kallar sig arbetarparti, gårdagens samhälle som nu försvinner alltmer var fokuserat på klassisk industri och i stora drag färgat av Marx tankevärld genom socialdemokratin.
Lägg till ny kommentar