Smarta teknologier kommer aldrig bli smartare än det politiska ledarskap som framför dem. Politiskt är det smart att vi kan ha förtroende för våra samhällen och våra stater, och att vi kan lita på att våra liv är våra och under vår egen, självständiga kontroll. Nya teknologier kan förstärka förtroendet för demokrati och samhällsbygget, eller undergräva det. Piratpartiet står för ett smart politiskt ledarskap, så att vi kan bygga förtroende för demokrati och det samhälle vi alla på något sätt måste relatera till.

Anledningen till att stater lägger över mycket ansvar för nätverks- och informationssäkerhet på militären eller säkerhetstjänsten är för att det finns en ökad fascination för "cyberkriget". Erik Lakomaa har i FriVärld magasin skrivit en bra artikel om varför denna fascination är förhållandevis onyttig.

Lakomaa skriver

Statsvetaren Dwight Waldo menar att det som håller samman samhället är följande: legitimitet för staten (förmåga att leverera), statens auktoritet (möjligheten att implementera beslut), kunskap (möjlighet att organisera), kontroll (möjlighet att upprätthålla lagar) och inte minst, förtroende. Militära angrepp syftar ofta till att med fysiska medel övertyga det angripna landets befolkning att deras stat inte längre kan leverera. /.../ Staten bör också se till att upprätthålla förtroendet för statsmakten. /.../ Det innebär [att] ”cyberförsvarsåtgärder” som skadar förtroendet för staten är kontraproduktiva. Övervakning, hemliga program och begränsningar av yttrandefrihet och öppenhet (t.ex. när det kommer till att avslöja sårbarheter) kan räknas som sådana. Det är exempelvis uppenbart att den amerikanska (och svenska) övervakningspolitiken skadar förtroendet för statsmakten.

När EU föreslog ett nätverks- och informationsdirektiv för den inre marknaden missade svenska riksdagen att detta handlade om en marknadsfråga, ett sätt för europeiska medborgare, entreprenörer och företag att umgås med varandra under fredliga, avtalsstyrna former - kanske med inslag av konsumenträtt. Man skickade istället direktivet till försvarsutskottet som avslog direktivet på subsidiaritetsgrund. Sen när är försvarsutskottet ansvarig för marknadsfrågor? Sen aldrig. Problemet är att Sverige militariserat nätfrågor och att det är internet som är försvarsfrågan.

Att direktivet är dåligt formulerat och målar upp en otydlig riktning för unionens nätverkssäkra framtid har inte hjälpt någon. Tanken är god: av uppenbara skäl är informationsteknologier vi använder i vården, skolan, för privat kommunikation, med våra vänner, familjer, nya kontakter och för kulturskapande eller kulturanvändning inte starkast kopplade i våra sinnen till just Försvarsdepartementet. Snarare kopplar vi många av dessa aktiviteter till Socialdepartementet, Näringsdepartementet eller kanske till och med vår egna, individuella frihet. Ett EU-direktiv som ämnar stärka den inre marknaden förstärker denna intuitiva relation till de aktiviteter vi genomför på nätet.

Ett starkare och tydligare politiskt ledarskap för fred och mot militarisering hade varit önskvärt, både i Sverige och i EU.

Många medlemsländer, däribland Sverige, har flyttar istället nätet djupare in i försvarsträsket. Nätverks- och informationssäkerhet ligger under Försvarsdepartementet på Myndigheten för säkerhet och beredskap. Detta är säkert en av huvudanledningarna till att MSB inte lyckas göra ett bra och nyttigt jobb. På medlemsstatsnivå i Unionen är det svårt att se att utvecklingen går att stoppa: i Sverige motverkar både polisen, militären, säkerhetstjänsten (och i och med dessa regeringskansliet) och flera departement en civil, fredlig utveckling av nätet som plattform för förtroende och stabila samhällsstrukturer. Det politiska ledarskap för en civil, neutral och fredlig plattform för demokrati som i dagsläget saknas, tillför Piratpartiet.