Sökformulär

Vi felrubricerar problemen med sexbilder på nätet

Det har utbrytit kort men intensiv debatt om en dom från Göta hovrätt som rör spridning av en privat sexfilm på nätet. Hovrätten minskar straffet för den pojke som spridit filmen av sin före detta flickvän väldigt möjligt.

Dels har @netlawswe (Daniel Westman Westlund ) på twitter kommenterat att förtal inte skyddar mot spridning av rent privata uppgifter: förtalslagstiftningen skyddar mot spridning av uppgifter som gör att personen ringaktas. Men också t ex @martenschultz (Mårten Schultz) har kommenterat domen på sin blogg som "nästan stötande" eftersom den verkar feluppskatta vad som är socialt accepterat. Precis som Mårten Schultz skriver finns det en hel del rättsfall som rör spridning av kränkande, ofta sexuella, bilder på nätet. Det här är inte det enda mål som fått mediauppmärksamhet.

För inte så länge sedan dömdes vårdnadshavarna till två unga människor i Göteborg till böter för att deras barn hade vidarebefodrat upprörande bilder på sajten Instagram. Bilderna ledde till upplopp och stor oro på ett gymnasium i Göteborg. Göteborgsposten har en längre artikelserie om målet samlad här.

Gemensamt för de flesta sådana här fall är att de visar att det är svårt att dra bra gränser för privatliv och integritet. Hur ska vi komma överens? Mänskligheten har brottats länge med frågan om hur vi hanterar vår samexistens och just internet lägger emfas på många problem i processen att komma överens. Det är därför omröstningarna i Europaparlamentet från gårdagen om dataskyddsförordningen är väldigt viktiga.

I Sverige verkar vi konsekvent röra oss i dåliga lagrum för att hantera de här nya konflikterna. I fallet med spridning av sexfilmer - en uppenbar fråga om intrång i någons privata sfär, och en människas oförmåga att uppskatta en annans människas privatliv, har vi vänt oss till förtalslagstiftningen. Domstolen har då dragit slutsatsen att spridning av korrekt, men privat, information inte i sig behöver orsaka ringaktning. Men man behöver inte vara ringaktad av sin omgivning för att känna att ens integritet och privata sfär inkräktats på.

I Instagrammålet har man också använt sig av förtalslagstiftningen. Det är mycket tveksamt om det är rätt område att lägga olämplig delning av bilder på Instagram, även om delningen ledde till stor oro. Den straffrättsliga processen är tung, förbudsinriktad och oerhört skambeläggande. Straffen blir också svåra och traumatiska. Det är svårt att respektera andra människors privatliv - vi har egentligen bara en bra relation till vårt eget privatliv - och därför är det rimligt att människor på internet ("förövarna") kan antas göra felbedömningar som de sedan egentligen helst vill åtgärda även själva. Men vi har inte rätt juridiska verktyg för detta, än.

Dataskyddsförordningen försöker hitta en mänsklig balans mellan privatliv, internet, integritet och varje människas rätt till sin egen identitet. Den har fördelen att den tar ansats i ett verkligt problem: vårt mänskliga behov av en privat sfär, och de flesta människors oförmåga att relatera till människor andra än dem självas behov av en privat sfär.

Men svenska regeringen går fel i dataskyddsförordningen. Vår genomgång av svenska regeringens kommentarer på dataskyddsförordningen från juni i år visar t ex att svenska regeringen inte vill att bilder ska klassas som känsliga uppgifter. Det gör att t ex den innevarande domen från Göta hovrätt inte täcks av den rimliga och relevanta konfliktlösningen som finns att tillgå i dataskyddsförordningen, och istället lämnas både offer och förövare till betydligt otympligare och sämre anpassad lagstiftning för syftet att skydda integritet och den privata sfären.

Det är inte heller uppenbart att Europaparlamentet har tänkt igenom de här verkliga och fattbara problemen för privatpersoner på nätet när de skrivit om artikel 4 och artikel 9 i förordningen. De har tagit bort kravet på att man ska redovisa varifrån man har hämtat en viss uppgift, om det visar sig att någon har hämtat en uppgift som är kränkande mot en persons privata sfär i artikel 15 (se originalformuleringen här i artikel 15(1)(g)). Rätten att få veta i alla fall hur kränkande uppgifter har spridits har sedan inte återinförts i artikel 13a. Det blir svårt att spåra privatlivskränkande uppgifter som automatiskt sprids över olika delade plattformar, och privatlivskränkningar blir svårare att åtgärda för både offer och förövare - trots att båda egentligen kan vara lika ångerfyllda inför en felbedömning om vad de trodde var accepterat.

På något sätt har vi i Sverige också undvikit att se personuppgiftslagstiftning, som sätter människans rätt till en privat sfär och till sin egen identitet och integritet i centrum, som ett bra lagrum att lösa konflikter relaterade till den privata sfären. Ett av de mest uppmärksammade fallen är "Bodilfallet" som går att läsa här. För mig känns det som en smidig och enkel konfliktlösning: Bodil fick veta att vissa uppgifter hon publicerat på internet lett till att människor tagit illa vid, och tog bort uppgifterna i den mån hon kunde. Jämför detta förhållandevis enkla förfarande som ledde till gott resultat med de straffrättsliga processer vi har i Instagrammålet och målet om sexfilmerna ovan.

Jag är osäker på om förtalslagstiftningen ens leder till rätt politiska diskussion i samhället: handlar de här sexmålen egentligen om vår rädsla för att bli positivt eller negativt mottagna av människor med olika uppfattningar om sexualitet? Jag tror inte det - personligen hade jag blivit lika stött av ett positivt mottagande av spridning på privatlivskränkande bilder av mig, som ett negativt. Det handlar nämligen inte om vilken typ av uppskattning människor gör, utan min relation med mig själv och min relation till mig själv gentemot andra.

Och för den typen av frågor är det dataskyddsförordningen som borde utgöra rätt diskussionsplattform även i Sverige.

5 kommentarer

Fy fan! Det är ju en skam att en domstol kan komma med ett så idiotiskt uttalande och sänka straffet. "allmänt accepterat"... Det är väl inte allmänheten som avgör om flickan accepterar det eller inte. Oisin Cantwell tycker att 130 000 är orimligt eftersom 100 000 är standard för kränkningen vid våldtäkt. Jaha. Kränkningen vid våldtäkt må vara grövre, men även om de psykiska konsekvenserna kan pågå länge så gör inte själva kränkningen det. Ofrivillig porrfilm på nätet är en kränkning som sannolikt kommer att pågå livet ut. 30 000 för varje gång filmen ses hade kanske varit rimligt...

Om jag varit i tjejens situation tror jag att jag hade begått självmord. Jag skulle nog inte kunna leva med att alla jag känner och kommer känna sett mig i porrfilm, eller i alla fall vet att den finns.

Jag hoppas att jag hade haft tillräckligt med sinnesnärvaro för att mörda förövaren först. Långsamt och smärtsamt... (Notera att detta är vad jag hoppas att JAG skulle ha gjort i samma situation. Det är ingen uppmaning.)

Lagen är hopplöst efter tekniken. Inte bara här. Lagboken skulle behöva skrivas om från grunden, med olika experter på varje område inblandade. Men det skulle väl bli "för dyrt"...

NJa. Det här handlar ju till sist om moralfrågor. Jag tänker bland annat på på vår syn på nakenhet. Vi är på väg in i en puritansk period - långt ifrån de stämningar som rådde i samhället för 50 år sedan. Då kunde man t.ex se offentliga samlag utan att samhället förfasade sig. Vi var på väg mot en öppen liberal "allt är naturlig" inställning

Jag vet inte när det vände och varför vi har hamnat där vi är nu - inte ens keruberna i våra kyrkor skulle kunna skapas idag. Moralpanik! Vem kan säga att samhället är bättre nu än 1968?

Dilemmat är att vi fått en dubbelmoral som kommit smygande från bibelbältena i USA? Vi har hur mycket sexbilder som helst på internet (än så länge) men i vår vår vardag är det no no.

Beträffande flickans bilder så skulle man kunna se dom som en kränkning av hennes upphovsrätt och skippa de moraliska värderingarna. Att försöka sig på att värdera moraliska kränkningar i pengar när moralen i sig är både individuell och dessutom i ständigt föränderlig blir aldrig rättsäkert.

Ja nog är det en felrubricering alltid

Håller med om den puritanska nymoralismen och tror bland annat att det är ett resultat av Children Online Protection Act (osäker på exakta namnet) från USA i mitten av 1990-talet. Den verkar ha etablerat en hel del dåliga regler kring just sex och nätet. Kanske kan den nye jesuitiske påven göra någonting gott i den här bemärkelsen.

Men upphovsrätt? Det var ett konstigt lagrum att föreslå. Personlighetsrätter eller privatliv är bekvämare.

Personlighetsrätter kan ibland stå emot konstnärliga friheter. Jag har under året haft kontakt med en tysk konstnär som heter Mattias Frisch. Han gjorde stor succé på nätet med sin karaktär Disco Viking (eller liknande) men blev sedan (framgångsrikt) stämd av mannen som gestaltar sagde Viking för intrång i personlighetsrätter.

Personlighetsrätter blir mest relevanta när det gäller kändisar och reklam - hur får man återanvända bilder på kändisar när man gör reklam för sin produkt, om kändisen inte vill förknippas med eller behöva stå till svars för ett visst varumärke? Sådana fall har bland annat prövats i Sydafrika, till personlighetsrätternas fördel, men det är det enda kändis/reklamfall jag känner till.

I fallet Disco Viking tycker i alla fall jag att man kunde ha givit tillåtelse för det konstnärliga uttrycket i den virala youtube-film som var resultatet. Disco Viking ser inte ut så som han gör i videofilmen i sitt dagliga liv, utan det är en antagen gestalt för vissa specifika omständigheter. Å andra sidan lär det också vara fråga i det här fallet om enskilda domares syn egentligen, alltså att det är mer en gränsdragningsfråga för praxis än en fråga för lagstiftningen som sådan. Det är ytterst osannolikt att en lika sträng tolkning kommer vara möjlig under dataskyddsförordningen som nu utarbetas i Bryssel.

Lustigt att signaturen Ano Nym kallar det för "porrfilm". Är alla filmer som innehåller sex porrfilmer?
Vad vet jag?

Det känns givetvis motbjudande att hänvisa till upphovsrätt. Men är det och privatlivet inte fråga om olika sidor av samma mynt. Vi är ju vårt eget varumärke och om någon använder andras varumärke är det skadestånds pliktigt. Varumärket och upphovsrätten -till våra gener, -till vår kropp - till våra avbildningar -till våra handlingar, - till våra ideér osv smälter ihop till en privatbubbla som någon kan göra allmänt tillgänglig eller utnyttja för egna syften. Känns det igen...

Jag håller helt med om att förtal är något helt annat. Det som i en krets anses för förtal kan i en annan krets betraktas som skryt. Typisk morallagstiftning, men kanske motiverad i alla fall i rätt sammanhang.

Det jag dock reagerar mot precis som du är skadestånden som ju kan invalidisera en människa ekonomiskt. Jag tycker mig se en glidning mot det amerikanska systemet som ju har urartat från att vara avskräckande för att överutnyttja det juridiska systemet till att genom jurysystemet, där en stackars förorättad ställs mot ett rikt företag eller rik individ (deep pocket), och med resultat att skadestånden drar i väg. Detta att man i utdömande av skadeståndet också tar hänsyn till betalförmågan har vi ju faktiskt i dagsbotsystemet, men varför saknas detta synsätt på skadeståndssidan i Sverige?

Det är givetvis alltid en motsättning mellan allmänhetsintresset och särintresset. Mellan offentlighetsprincipen och privathemligheter. Jag tycker nog att särintressena har vind i seglen jämfört med allmänhetsintresset och jag tycker att piratpartiet gör rätt i att stå upp för allmänintresset i första hand

Lägg till ny kommentar