Det kan vara värdefullt att läsa vad Ban Ki-Moon egentligen har sagt idag, när han talade i Leiden i Nederländerna. Svensk media har rapporterat mycket om Ban-Ki Moons utsagor om Syrien och Egypten, men mer relevant för oss, särskilt inför att Barack Obama kommer till Sverige 4 september, är att Ban Ki-Moon säger följande:

All States have committed to ensuring their people freedom of opinion and expression … freedom of religion or belief … freedom of assembly and association … and freedom of movement.

Yet in far too many places, we see opposition and obstacles to those freedoms. 

It could come in the form of costly law enforcement machinery to sanction or spy on those who speak out.

It could be shutting down internet and media outlets, or detaining dissidents, journalists or human rights defenders.

Think of the reporter imprisoned for having revealed corruption.

/.../

Fear is often the driver for restrictions of freedom.

Fear of the new.  Fear of the unknown.  Fear of what is different.  Fear of allowing others a say in the decisions affecting their lives.  Or sometimes, simply, fear of the truth.

We see this in rising examples of national legislation that restrict human rights defenders and civil society.

There are a growing number of laws being wrongly used to impede their work, including anti-terrorism and national security legislation; laws relating to public morals, defamation or blasphemy; cumbersome laws on the registration, functioning and funding of associations; official-secrets legislation; and legislation regulating Internet access.

/.../

[W]e see [the fear] in  surveillance programmes that have grown ever more aggressive.

Let me be clear.  Concerns about national security and criminal activity may justify exceptional and narrowly-tailored use of surveillance. 

Uppsala län har valt att lägga ut alla patientjournaler på nätet. Personligen bad jag i juni i år att få alla mina patientjournaler i Uppsala län förstörda. Enligt tjänstekvinnan, Anna Hellgren-Westerlund, ska detta beslut dröja upp till två år. Det finns alltså ett problem med att jag utsätts för FRA, diverse systemadministratörer, databasunderhållare från Indien och polisen i min kontakter med läkare. Jag har litet eller inget förtroende för dessa aktörer, och då är jag ändå, enligt många, en väldigt naiv och glad person.

Jag har inte haft något val i den här processen. Det är ingen som kontaktat mig och frågat om jag tycker detta är en bra idé för just mina journaler, eller om jag samtycker till att delta i denna Uppsala läns köpfrossa i fina databassystem. De som vill ha sina journaler utlagda på det här sättet bör naturligtvis få ha det, men jag är mycket bestört över att ingen i Uppsala funderat på om makten över individen nog inte borde utgå ifrån individen själv, snarare än tjänstemännens shoppingbehov.

EU:s relation till sina medborgare är ambivalent. Å ena sidan är EU en överstatlig organisation som tar bort självbestämmande från nationalstater i Europa och därmed också flyttar makt från medborgare till EU. Å andra sidan finns EU för att de föregående tusen åren av europeisk historia visade sig bli så blodig att kanske någon tredjedel av EU:s befolkning rök med vart 50:de år eller så. EU finns för att vi ska slippa bli köttsligt lidande av att våra regeringar hatar varandra.

EU:s regeringar har jättesvårt att komma överens. Det märks i internationella organisationer som FN (regeringarna koordinerar på förhand sina ställningstaganden, och sedan väljer ändå 50% av medlemsländerna att avvika från EU:s ståndpunkt - trots att man kommit överens - för att man kan - trots att det får både EU och medlemslandet att se korkade ut - och för att man inte vill ge de andra medlemsländerna nöjet att komma överens med den egna medlemsstaten). Det märks i handelsförhandlingar (regeringarna säljer ut varandra till EU:s förhandlingspartners, så att det blir helt omöjligt att ta tillvara gemensamma europeiska intressen i handelsförhandlingarna: det kan gälla miljöstandarder, investeringsstandarder, produktlistor och importtullar). EU har helt enkelt inte kapaciteten att försvara "sina" intressen (de intressen som objektivt vore bäst för hela Europas befolkning) för varje medlemsland är så upptaget med att antingen försvara sig själva, eller hacka på något annat medlemsland, att de ständigt prioriterar att sätta käppar i hjulen.

När utrikesminister Carl Bildt kommenterade på amerikansk övervakning av europeiska institutioner i somras svarade Bildt syrligt att han misstänkte att det inte stod så väl till med informationssäkerheten i Bryssel: flera gånger hade svenska regeringen fått tag på dokument som inte var offentliga från andra än offentliga källor.

Det är få som har undgått Kristdemokraternas utspel om att det nuvarande svenska institutionella ramverket som tillåter att myndigheter nästan ohejdat bedriver handel med personuppgifter de avhändar svenska medborgare, ofta under ofrivilliga förhållande. Nils Agnesson skriver på dataskydd.net att EU:s nya förslag på dataskyddslagstiftning faktiskt redan hanterar de flesta problem som Kristdemokraterna beskriver. Det låter ju bra att ett regeringsparti stödjer reformer på EU-nivå som är förenliga med mänskliga rättigheter och bra för den personliga integriteten?

Men var står regeringen då?

Regeringen har lobbat mycket hårt för införandet av ett särskilt undantag i dataskyddsförordningen som tillåter just den myndighetsförsäljning av personuppgifter som Kristdemokraterna hårt kritiserar. Cecilia Wikström och Anna Maria Corazza Bildt har också gått regeringens ärenden i Europaparlamentet. Resultatet har blivit en helt ny artikel, artikel 80(a), som effektivt tar bort all skydd för alla europeiska medborgare i alla europeiska länder för den sortens maktmissbruk som många svenskar är bekymrade över att deras myndigheter ägnar sig åt i Sverige.

Tillägg i efterhand: gick igenom mina tabbar och insåg att nederländska konstitutionsrådet dragit slutsatsen att en avkrypteringsplikt är i strid mot europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Tydligen har vi en allmän rätt enligt konventionen att inte inkriminera oss själva gentemot våldsmakten.

Det är svårt ibland att landa mitt i nyhetsflöden. I dagarna har jag hittat många upprörda tweets och nyhetsartiklar på flertalet språk om att Lavabit, en krypterad mejltjänst, och Silent Circle, en likaledes krypterad mejltjänst, har stängt ned sina leveranser av tjänster efter att ha utsatts för påtryckningar av amerikanska säkerhetstjänsten. Sen är inte den svenska debatt som uppstår i dessa amerikanska händelsers vak, och i en kommentar från svenska .SE-stiftelsen ställer sig Måns Jonasson frågande till huruvida kryptering håller på att förbjudas.

Om så vore fallet skulle det nämligen gå emot många av .SE-stiftelsens ansträngningar för att få fler att kryptera mer för att åstadkomma bra saker som källskydd, privatliv och säkerhet. Inte så bra.

Det konkurrensutsatta Telia och den europeiska förklaringen till expansionen i öst

Förra veckan publicerade Svenska dagbladet en intervju med TeliaSoneras personaldirektör Karin Eliasson som talar sig varm för de unga talanger som söker arbete hos företaget i Centralasien.  Den bekräftar ungefär vad jag tänkte redan när man började titta på  TeliaSoneras mutaffärer i Uzbekistan som senare ledde till VD:s avgång: "Länder  som Kazakstan, Azerbajdzjan, Uzbekistan och Tadzjikistan står för 18  procent av omsättningen men 43 procent av resultatet."

En  konsekvens av att vi har marknadsutsatt Telia genom avregleringen på  1990-talet och övergången till aktiebolagsform är att Telias lagstadgade uppdrag är att tillgodose sina aktieägares och  borgenärers intressen. Det är svårt att se vart bolaget TeliaSonera  skulle kunna expandera utöver Centralasien. De gamla europeiska monopolagen har delat upp  marknaden mellan sig, och det finns få stora marknader som inte redan  exploaterats.  Även fast TeliaSonera snabbt tog sig in i Baltikum är de teoretiska slutmarknaderna små. Hela Sverige, Finland och Baltikum sammanlagt ger maximalt runt 20 miljoner potentiella  slutkonsumenter. I Tyskland finns 80 miljoner potentiella slutkonsumenter, i Spanien 55 miljoner och i Frankrike 60 miljoner, men marknaderna är otillgängliga för Telia - bland annat på grund av europeisk telekomlagstiftning. Det är svårt att se exakt var vidare expansion är möjlig förutom i Centralasien. Det är också svårt att  se hur man kan hantera så pass trasiga system som de centralasiatiska  utan att begå någon form av mutbrott - deras administrationer fungerar inte alls.