Jag hittade en intressant ledare från DN via en partikamrat (Calandrella) som behandlar det pågående målet mot datalagringsdirektivet i Europeiska unionens domstol i Luxembourg. Domarna från EU har varit mycket kritiska mot direktivets och dess illa avvägda inskränkningar av rätten till privatliv. Direktivet är nämligen klubbat som en regel som harmoniserar den inre marknaden (nuvarande artikel 114 TFEU) snarare än som rättslig och polisiär åtgärd, och då menade kommissionen inför domstolen att man på inre marknadsregler inte genomför samma typ av bedömningar som under ett rättsligt samarbete. Man kan läsa referat från rättegången här , där man för övrigt också kan se att medlemsländerna hoppas att domstolen inte ska begära att de förändrar nationella lagar.

Men DN skriver också detta "Efter att ha förhalat frågan både länge och väl tvingades den borgerliga regeringen slutligen, under hot om böter, foga sig. Det var bland andra den nitiske tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström som i Bryssel drev på för denna form av övervakning," som om att detta vore ett starkt faktum.

Eftersom jag grubblar på mycket varför jag fattar beslut som jag gör, grubblar jag också över andras beslut. Jag har hört att det var Storbritannien, Belgien och Danmark som började med datalagringsfasoner och att Bodström för den europeiska processen var förhållandevis oviktig. Att Bodström är ansvarig för datalagringsdirektivet i EU, som sagts i Sverige, är en feluppfattning som spreds av Timbro 2005-2006. RIP Act i Storbritannien (för övrigt roligt namn) har funnits sedan 2000, t ex.

Vår flitiga regering med Beatrice Ask i spetsen har grävt fram ett gammal förslag om kriminalisering av privat olovlig hantering av avkodningsutrustning från 2007, eftersom det visat sig att det som inte var ett problem då tydligen har blivit ett mycket större problem nu. Det här förslaget kommer, något förvånande, exakt en och en halv vecka efter att jag och mina medarbetare i Bryssel har kritiserat inför kommissionens teknikstandardiseringsgrupp att stora IT-företag försöker bygga in content control i webbläsare utan att först säkerställa sig om att utstående politiska frågor om till exempel upphovsrätter och utsändningsrätter lösts politiskt. I EU har vi mer än de förväntade problemen med totalkrassligt, oharmoniserat upphovsrättsregelverk och utöver det uppenbart absurda i att företag skriver lag åt konsumenter utan inblandning eller hänsyn till lagstiftaren, dessutom en hel del konkurrensrättsliga betänkelser kring avkodningsutrustning (nämligen hur geografiskt bundna avkodningslicenser förhåller sig till den inre marknadens fria rörlighet) som jag frågat kommissionen om i maj i år.

Vad man ägnar sig på World Wide Web Consortium är alltså ett sätt att hantera användarens rätt att se på strömmad film á la Netflix och HBO utan att behöva ge användaren själva avkodningsutrustningen - i det här fallet en fil med krypteringsnycklar, antar jag. På detta sätt förväntar man sig kunna kringgå konkurrenslagstiftning - eftersom ingen "vara" förflyttas till slutkonsumenten behöver man inte tänka på avkodningen som någonting annat än ett temporärt lång - samtidigt som man begränsar i stort sett alla lagliga rättigheter användare och konsumenter har när de köper strömmat eller utsänt material (se nedan).

Ett antal svenska uppfinnare och professorer har krävt att regeringen tar patentupprätthållande på större allvar. "Se till att paragraf 37 i patentlagen, som förbjuder patentstölder, tas på allvar. Gör man inget blir det inga nya industriföretag," säger Johan Ullman, läkare och uppfinnare, till svenska nyhetstidningen Ny Teknik. Också Håkan Lanz, känd för sina misslyckade patentstämningar i USA, och en nobelprisbelönt ekonom, står bakom kraven.

"Socialdemokraterna vill bland annat undersöka om det finns möjligheter att införa en patentförsäkring. Dessutom vill man utreda om Ekobrottsmyndigheten ska ges ökade befogenheter att ta sig an enskildas patenttvister." skriver också Ny Teknik. Det låter som ett system ganska näraliggande det av Frankrike förespråkade "France brevets", som tar över patent och framför allt rätten att hävda patenten i utländska och inhemska domstolar, från de småföretag eller universitet som försöker kapitalisera på patenten.

Tillsammans med min dåvarande praktikant Elin Andersson besökte jag första veckan i april myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Deras verksamhet och anställda kan bäst beskrivas med en kommentar jag hörde om MSB på tåget:

Jag frågade vad det var för koordinering de egentligen skulle göra, och då liksom fick tjänstemannen någonting olyckligt och flackigt i blicken. Sen sa hen "jag har bara jobbat här ett år."

Deras uppdrag är enligt mina anteckningar att koordinera olika aktörer i samhället samtidigt som samtliga aktörer tar eget ansvar, enligt en gammal svensk modell som tydligen är välbeprövad. De hanterar kriser och beredskap för kriser, men har ingen definition på kris och de vet inte hur eller när kriser uppstår. Kriser kan till exempel vara när Domstolsverkets hemsida ligger nere i fyra timmar på en onsdag, eller att hela svenska elnätet går ned - för att ge en illustration av vidden på den krisberedskap de försöker hantera. Krisberedskap kan emellertid också vara att producera videofilmer om internet för femte- och sjätteklasser, men det är inte alls tydligt om vad dessa videofilmer borde vara: myndigheten vet nämligen inte om de har en skyldighet att hantera kriser som uppstår för medborgare, eller om deras beredskapsuppdrag utsträcker sig bara till sånt som ankommer offentliga institutioner. För mig verkar det politiskt alldeles uppenbart att man vill veta vem som ska skyddas från vad och varför. Därför upplever jag det som oerhört olyckligt att den myndighet som har ansvar för detta koordineringsarbete i myndighetssverige inte vet varken vem eller vad som är målet för deras verksamhet. Det enda säkra för MSB verkar vara att alla ska ta sitt ansvar, och att det ansvaret vanligtvis inte faller på någon från MSB.

Amelia Andersdotters kontor i Europaparlamentet i Bryssel söker en filmpraktikant som kan hjälpa till med filmning och klippning av vår webserie Exile6e. Du förväntas ha kännedom  om alla delarna av filmproduktion, från scriptning och filmning till klippning, redigering och ljudsättning. När det gäller vilken programvara som används är vi flexibla, men öppna program premieras. Du kommer få arbeta nära Amelia och hennes team men med stort personligt ansvar för det du skapar, och tempot på både arbete och produktion är högt.

Praktiken är en heltidsplats förlagd till Bryssel och startar i september eller oktober. Exakt startvecka kan anpassas utifrån den sökandes förutsättningar. Längden på praktiken är sex månader och kan eventuellt förlängas fram till juni 2014 om så önskas. Praktikplatsen ersätts med ett arvode på 700 Euro/månad för att täcka levnadsomkostnader. Skicka din ansökan komplett med CV och personligt brev senast den 29 juli till Mattias Bjärnemalm, Amelias kontorschef, på mattias.bjarnemalm@ep.europa.eu. Du kan även vända dig till honom för eventuella frågor, antingen via mail eller på telefon: 0704-385046.

Mer om Exile6e, och tidigare avsnitt, hittar du här http://ameliaandersdotter.eu/video.