För sex dagar sedan förkunnade Carl Bildt att han och hans tjänstemän utgår ifrån att de är avlyssnade i DN. Det må så vara att Utrikesdepartementet inte har någonting emot att bli avlyssnade av tredje makts säkerhetstjänster, men vi som är svenskar och lyder under Utrikesdepartementet förväntar oss med stor sannolikhet att de ska skydda oss från tredje makt. Carl Bildt och hans tjänstemän får gärna underkasta sig avlyssning så länge de samtidigt säkerställer sig om att vi andra inte blir det.

En sådan skarpsinnig analys av sitt uppdrag har dock Bildt själv inte dragit. Han har tillsammans med brittiska regeringen istället enligt uppgift blockerat ett förhindrande av handelsförhandlingar med USA, som bland annat kommer att röra just övervakning av elektronisk kommunikation i och med sitt kapitel om elektroniska tjänster.

Det är tyvärr symptomatisk för svensk mediabild och för svensk politik: i PRISM-skandalens första skede var människor både arga och upprörda över att amerikanska företag underkastas sig amerikansk militär och följer amerikansk lag (vilket ju egentligen är helt rimligt), samt att amerikansk demokrati inte fungerar (vilket den naturligtvis gör, eftersom den amerikanska demokratin och konstitutionen naturligtvis skyddar amerikanska medborgare, inte svenska). Det som är så tragiskt är att våra egna politiker inte skyddar oss från amerikansk säkerhetstjänst. Det faller på sin egen orimlighet att Carl Bildt, Allan Widman, Birgitta Ohlson, Cecilia Malmström eller Fredrik Reinfeldt skulle sätta amerikanska säkerhetstjänstens intressen framför sina egna medborgares.

Ändå är det precis det som händer.

Föregående vecka har jag och nio kollegor skrivit ett brev till kommissionär Michel Barnier om ett Notice-and-Action-direktiv som hans direktorat under inflytande av andra direktorat (framför allt Cecilia Malmströms DG HOME) valt att inte publicera. Kommissionen har under 3 år utrett under vilka omständigheter material ombeds tas bort från nätet (privatlivsskäl, upphovsrättsskäl, andra laggrundade skäl, t ex bilder av utsatta barn, självmordspropaganda, droger, et c) och kommit fram till att sådana nedtagningar sker ytterst godtyckligt. Eftersom i stort sett alla utom upphovsrättsindustrin är missnöjda med denna godtycklighet, föreställde sig Kommissionens departement för marknadsfrågor att man skulle kunna göra ett tydligt regelverk, där man också ger den vars material ombeds tas ned möjlighet att protestera mot nedtagningen (vilket idag alltså inte är möjligt).

Tydligen finns det dock starka krafter i upphovsrättsindustrin och bland kommissionsnissarna med ansvar för inrikesfrågor och polisfrågor som upplever att förutsägbarhet och tydlig anvarsfördelning . Därför har båda dessa krafter bett Michel Barnier, den ansvariga kommissonären, att istället släppa en rekommendation och därmed låsa ute parlamentet ur beslutsprocessen.

Ryktet säger att Barnier till sist beslutat sig för att lyda både upphovsrättsinnehavarna och polisnissarna, men vårt brev lär de behöva svara på. Vi skickade till kommissionären själv, samt hans två högst uppsatta tjänstemän: head of cabinet (Olivier Guersent) och ansvarig för upphovsrättsfrågor (Francois Arbault).

Här är brevet inkopierat:

Dear Commissioner Michel Barnier,

In the European Parliament, we have been closely following the work of the European Commission on notice-and-take-down requests in the online environment.

Idag befinner jag mig i Tjeckien för att prata dataskydd med tjeckiska pirater, politiker och allmänheten. Olyckligtvis har många politiker från parlament och senat valt att ställa in sitt deltagande, eftersom landet befinner sig i politiskt kaos. För 1,5 vecka sedan uppdagade det sig nämligen att halva statsministerns kabinett ägnat sig åt organiserad brottslighet. Det ledde till statsministerns och regeringens avgång. Enda sättet att undvika nyval verkar vara att utnämna den kandidat till statsminister som Civildemokraterna vill ha.

Tydligen har statsministerns kabinettchef spionerat på statsministerns fru genom att kultivera ett nära förhållande med chefen för säkerhetstjänsten. Motivet antas vara personligt snarare än professionellt, då statsministern tydligen haft ihop det med både kabinettchefen och frun samtidigt. Är man högt uppsatt och har goda kontakter med säkerhetstjänsten finns det ingen anledning att vara svartsjuk i onödan.

Också på Irland har man haft problem med poliser som har för stor tillgång till mycket information om medborgare. Justitieministern på Irland uppmuntrade sin poliskår att sluta se medborgarregistrena som en "sorts facebook".

I vårt arbete i Bryssel kommer vi stundtals i kontakt med begreppet "teknisk neutral". Min förståelse av begreppet är ambivalent: uppenbarligen är det i vissa fall bra att göra tekniska val, som när vi valde vilken bredd på järnvägsspåren vi ville ha, eller när vi väljer särskilda standarder för spänningsnivåerna i elnätet (för övrigt har EU-länderna ofta i det förgångna valt olika spänningsnivåer, framför allt i tågnät och högspänningsnät, vilket orsakar problem när man ska harmonisera tågtrafiken).

Under en teknisk workshop anordnad av ITRE-sekretariatet förra veckan på onsdagen fick jag höra att EU via WTO-avtalen förbundit sig till teknisk neutral upphandling. Tekniskt neutrala upphandlingsprocedurer förstås som att den upphandlade myndigheten skriver en specifikation med krav på vad de behöver, som sedan vilken teknik som helst får uppfylla. Det vill säga, den upphandlande myndigheten får inte kräva en viss typ av teknik, utan bara ställa en viss mängd krav som tekniken ska uppfylla. I praktiken kan man förstås ställa krav sådana att bara en särskild leverantör, eller särskild teknik, kan uppfylla kraven och det är någonting som har oroat många i EU:s upphandling av Microsoft 7 och MS Outlook 2010 under förra ramavtalsförhandlingen 2007.

Jag hittade följande tolkning av begreppet tekniskt neutral så som det ska tolkas enligt General Agreement on Trade in Services (GATS) i WTO:

Tidigare i våras besökte mitt utökade jag i form av Nils Agnesson en paneldebatt om patent i telekombranschen organiserad av SFIR. Jag har också skrivit om en senare utveckling av konkurrensrätt i förhållande till licenser kring patentbelastade standarder i kommissionens avgörande om Apple/Microsoft ./. Google/Motorola. I fredags besökte jag ett seminarium om just missbruk av dominerande ställning anordnat av ERA, en fortbildningsfirma som ordnar konferenser för jurister.

För att kort sammanfatta konkurrensrättens ställning i det politiska systemet: i europeiska grundfördragen är det otillåtet att missbruka dominerande ställning för att missgynna konsumenter på en slutmarknad eller mellanmarknad. Man får inte heller konspirera på ett konkurrensmotverkande sätt. Vi som lagstiftare har egentligen ganska lite inflytande över hur konkurrensreglerna utformas utöver artikel 101 (konkurrensbegränsande avtal) och artikel 102 (missbruk av dominerande ställning) i ramfördragen. När jag och Elin Andersson besökte Konkurrensverket i april i år var de mycket tydliga med att de inte ägnar sig åt politik, utan exekvering av redan fattade beslut.