Jag har haft en kort meningsutväxling med Cecilia Wikström på Svenska dagbladets nätdebattsida sedan i måndags. De artiklarna återfinns här (jag), här (Cecilias svar) och här (mitt svar till Cecilias svar). Men det mest tragiska är att Cecilia i sin artikel säger "[d]et är inte så enkelt att den som skriker högst efter flest regler med automatik verkar för det starkaste integritetsskyddet."
I Europaparlamentet har vi sedan i januari i år utstått i snitt åtta timmars industriledda diskussioner om dataskyddsförordningen per vecka. Endagskonferenser anordnade av reklamindustri, amerikansk IT-industri, ännu mer reklamindustri, tidningsförläggare med reklamintressen, den tyska IT-industrin, bankindustrin, kreditupplysningsindustrin, försäkringsindustrin och läkemedelsindustrin varvas med frukostar, luncher och middagar anordnade av samma aktörer.
Den amerikanska handelskammaren har anordnat evenemang i Bukarest, Stockholm, Berlin och Bryssel om hur de vill att europeiska medborgares skydd för privatliv ska minskas. De har deltagit i frukostmöten, och hållet ett särskilt begränsat lunchmöte i Strasbourg för ledamöter i internationella handelsutskottet.