När jag var barn (så börjar alla bra texter) hände det en gång att jag och mina systrar laddade ned musik från nätet. Det gör i alla fall jag fortfarande allt som oftast, men just denna tidpunkt hade vi laddat ned "In kommer Gösta" av Philemon Arthur and the Dung. Låten är estetiskt enkel, texten närmast barnslig. Vi fattade omedelbart tycke för verket och skalderade i kör om Göstas intåg, kaffelusten och den slutgiltiga besvikelsen med Göstas uttåg. Det skulle ta mer än fem år efter det innan min pappa erkände att han tyckte det var underligt att vi tre, hans döttrar, sjöng i kör om Gösta Bohman. Det visste vi förstås inte att vi gjorde, eftersom Gösta Bohman dog hela två år innan jag och mina systrar fyndade bland musikskatterna på nätet. Han slutade vara partiledare innan våra föräldrar ens mötts.
Det kan naturligtvis ses som en trivial historia från min uppväxt: vi lärde oss en sång som gav oss och våra föräldrar möjlighet att återkoppla till varandras historier och intryck av kultur. Men det ligger också mycket i att fildelning och internet kan vara ett generationsöverbryggande verktyg som hjälper oss hitta de kulturuttryck vi behöver för att relatera till politiken nu och då.