Nyligen köpte jag ett premiumkonto på Spotify. Tillsammans med spelinköp genom Valves Steam och Gamersgate samt regelbundna biobesök har jag nu lyckats portionera ut min mediebudget på alla mina tre favoritintressen - musik, film och datorspel. Branchen är räddad!

Spotify stärker ytterligare min uppfattning att fri kommunikation, och alternativa affärsmodeller som bygger på annat mervärde än artificiella informationsmonopol, är framtiden. Utan att förändra mina mediautgifter nämnvärt har jag nu tillgång till all musik, film och spel - allt utan att kreatörernas totala inkomster från mig förändras. En win-win för mig och dem.

För mig kom denna insikt våren 2006. Tidigare hade jag varit motståndare mot upphovsrättsbrott i principiell mening, även om jag så klart laddade ner material som alla mina vänner.

Efter att Piratpartiet bildades hängde jag därför på den nyupplagda hemsidan och läste in mig på immaterialrättspolitiken. Jag hittade aldrig några goda argument för mina tidigare åsikter. De visade sig vara grundade på inlärda dogmer snarare än genomtänkta resonemang.  Jag bytte därför gradvis åsikt och gick efter några månader med i partiet. Där engagerade jag mig senare i den jämtländska valrörelsen.

Alltför ofta hör jag att fildelningsfrågan är "död". Att det inte handlar om fildelning utan om medborgarrätt. Till viss del stämmer detta. Piratpartiet har ett gediget engagemang i integritets- och demokratifrågor. Däremot ser jag samtidigt en risk att medlemmar köper antipiraternas retorik om att fildelning är fel, och därmed implicit medger att fildelning gärna får förbjudas om det bara vore praktiskt möjligt.

Det är farligt. Vi i partiet får aldrig låta fildelningen förvandlas till endast en integritetsfråga. För det handlar faktiskt om just fildelning, vad än piratbyrån må säga om saken.

Via facebook stötte jag på en artikel som säger att Piratpartiet kommer bli en kraft att räkna med i valet 2010. Anledningen till att Piratpartiet har kunnat bildats och bli så stora just i Sverige, säger artikelförfattarna Kajsa Klein och Lars Ilshammar, är att vi har väldigt öppna attityder här. Vi är öppna för förändring, är sekulära, mindre bundna av gamla föreställningar och gammalt groll. Helt enkelt, vi utvecklas och tar till oss nya ideal.

Tänk då, så förvånad jag blir när jag hittar en artikel av Elise Claeson som handlar om det superkonservativa Sverige. Det får vara nog med all denna liberalism! anser hon. Väljarna har klart visat (18,9% till moderaterna, 4,7% till kristdemokraterna, 24% av väljarna totalt) att de vill ha mer konservatism och mindre annat sånt här nytt och jobbigt.

Claeson glömmer bort att 37% av väljarna röstade på tydligt liberala alternativ (miljöpartiet, centerpartiet, piratpartiet och folkpartiet), samt att man enligt hennes statistik om konservatism i socialdemokraterna gott kan lägga 12% extra på det (totalt 49% okonservativa väljare alltså, baserat på att enbart 48% av sossarna vill ha långsam förändring enligt Claesons undersökning).

De icke-konservativa är alltså dubbelt så många.

Anna Maria Corazza Bildts valseger ses för övrigt som en vinst för medlemmarna mot överhögheten. Jag vet nu inte vilken hennes väljarbas är, men den enda gången under valkampanjen jag träffade henne (Europaforum i Hässleholm 14 maj 2009) var hennes främsta argument för att åka till Bryssel att hon bott på många platser i Europa och således var europé.

Idag fick jag ett tips om en DN-artikel om godtyckliga kränkningar av muslimer i syfte att förebygga terroristbrott. Det är Sveriges Unga muslimer som har slagit larm. Bakgrunden är att Säkerhetspolisen, för att snabbt komma till rätta med potentiella terroristenklaver i Sverige, kallar in ungdomsledare, religiösa ledare och ungdomar på förhör där de bland annat frågar om inställning till våld och jihad, vilka muslimska aktiviteter man bedriver och om det finns någon i dessa personers närhet som de misstänker har något fuffens för sig.

Förebyggande verksamhet är inte i sig något dåligt, men genomförandet här är katastrofalt. Man kallar in människor till samtal och förhör, inte för att utreda någon misstänkt eller existerande brottslighet, utan för att personerna i fråga tillhör en grupp i samhället där man tror att det kan börja spira möjliga tankar om att potentiellt begå något brott. Osäkerhetsadjektiven bara staplas på varandra.

Särbehandlingen av terroristbrott är ett problem på Europanivå. I flera EU-länder, däribland Grekland, Tyskland och Nederländerna, har alla medborgare en skyldighet att alltid kunna identifiera sig när de rör sig i det offentliga rummet. I praktiken innebär det att människor med utländsk bakgrund eller fel kläder/frisyr blir trakasserade av polisen när de rör sig. I Sverige skulle man kanske behöva vara både blond och blåögd för att slippa bli stoppad av farbror polisen.

I Storbritannien kan terrorism vara att hacka en dator utan att ha som mål att vinna på det ekonomiskt (lyssna t ex på Andy Jones i Radio UPF:s inslag om cyberterrorism från 11 mars iår).

Ekonomiska partnerskapsavtal, EPA:s, är särskilda avtal EU just nu förhandlar med före detta kolonialstater. Grunden är att EU innan WTO bildades hade fördelaktiga handelsavtal med gamla kolonier i Afrika, Karibbien och Sydostasien (ACP-länderna), som sedan inom WTO har kritiserats som otillbörligt gynnsamma. Det föranledde att man behövde initiera nya förhandlingar för att kunna behålla i stort sett samma handelsrelationer som tidigare.

Men EPA:rna har stora problem. DG Trade under Mandelsson har bland annat drivit immaterialrättsfrågorna väldigt hårt (eller egentligen, försökt driva fram immaterialrättslig lagstiftning i partnerskapsländerna snabbare än TRIPS kräver, så vitt jag förstår), och EPA:rna öppnar också upp partnerskapsländernas gränser i betydligt vidare omfattning än vad GATT-avtalet påbjuder.

Så. För att börja i en annan ände. Nigeria har världens snabbast växande mobiltelefonimarknad. Sedan 1999 har antalet mobiltelefoner med abonnemang i landet ökat med 50% per år. 1999 hade 0,5 miljoner nigerianer tillgång till telefon. 2007 hade 42 miljoner nigerianer telefon. Varför det?

Statligt subventionerade abonnemang.

EPA:rna skulle i stort sett tvinga fram en avreglering av abonnemangsmarknaden. Inga fler subventioner, mycket lägre täckning. Idag är utbyggnad av mobiltelefonnätet en valfråga: regionpolitiker och lokalpolitiker bygger ut mobilnätet enbart för att få sitta kvar nästa mandatperiod. Täckningen är inte jättebra men blir i rasande fart betydligt bättre. EPA:rna, som bland annat kräver snabb avreglering av handelstullarna och en i stort sett borttagen protektionism, skulle minska inflödet av pengar till staten och regionerna och försena satsningarna. Kanske.

Så, läget är ungefär så här:

Det finns läkemedelspatent. Läkemedelspatent är en rättighet för privata aktörer att få ett tidsbegränsat monopol. Med grundtanken med patent är också att information om uppfinningen, i det här fallet sammansättningen av läkemedlet, ska tilllgängliggöras allmänheten. Det innebär att patentsystemet har som ett av sina viktigaste motiv att skydda allmänheten mot läkemedel vi inte vet vad de innehåller, som kan vara framställda på ett sätt sådant att det skapar farliga avfällningar och så vidare.

När man motiverar insatser mot patentbelastade mediciner, framför allt vid EU:s tullar, är att man skyddar folkhälsan genom att inte släppa igenom mediciner som tillverkats utan licens ("utan kvalitetssäkring"). Problemet är bara att konsekvensen blir att en massa sjuka nigerianer inte får någon medicin alls då.

Så det mest insiktsfulla jag hört idag är: Vi måste lägga mer energi på att försöka säkerställa oss om läkemedlens kvalitet, och mindre på att införa ökad administration och högre straffskalor för intrång i patenträtten.

Jag har träffat James Love i Bryssel. Han leder Knowledge ecology international och har varit lite av en hjälte för mig sen jag upptäckte hans omfattande efterforskningar om tillämpningen av tvångslicenser enligt art. 31 TRIPS.

Det är egentligen sjukt oförvånande för mig att tilämpningen av möjligheten att tvångslicensiera för exportering fungerar bäst mellan u-länder, och det var knappast heller förvånande när Love bekräftade resultatet av mina egna efterforskningar om att EU-förordning 816/2006 inte tillämpats en enda gång. Puckade EU-länder.

Jag tänkte rätta en artikel i Sydsvenskan. Jag vet inte hur jag kan ha varit så otydlig under intervjun, men here goes. De väljer väl kanske vilka citat de vill plocka ut och tolka också.

Amelia Andersdotter, 21-årig piratpartist från Lund, får Sveriges nittonde mandat i Bryssel. Men först i november – och bara om Lissabonfördraget går igenom. ”Piratpartiet är emot Lissabonfördraget. Men nu är jag för”, säger hon.

Jag dementerar att jag sagt att jag är för Lissabonfördraget. Däremot inte att jag alltid trott att EU skulle gynnas om Lissabonfördraget inte gick igenom. Och jag har nästan hela tiden varit mindre negativ mot Lissabonfördraget än Christian har varit.

En möjlig smidig lösning som EU hade kunnat föreslå förra sommaren var en ny framtidsprocess. Det borde de fortfarande göra.

– Det tror jag. Jag tror att Irland röstar ja.

Det där är helt oberoende av vad Piratpartiet tycker. Jag tror att Irland röstar ja.

Hon har för avsikt att behålla större delen av de 85 000 kronor som hon får i lön i EU-parlamentet. /.../ jag [har] svårt att förstå varför lönen är en så viktig fråga. Det är många journalister som frågat mig om den.

Jag tror att journalisten här har gjort ett tankehopp: bara för att jag inte omedelbart svarar vad jag ska göra med pengarna, betyder det inte att jag tänker behålla dem själv. Jag har väl bara lärt mig att man ofta råkar ut för folkstormar när man försöker spåna fram värdiga användningsområden för kosing.

Annars har jag redan lovat bort minst 20% av en eventuell parlamentarikerlön till Ung Pirat och Piratpartiet, samt ända sen i höstas deklarerat att jag tänker mig något liknande Eva-Britt Svensson (v) som hämtar ned ytterligare ungdomar till Bryssel för överskottet.

Med i princip alla röster räknade står det nu klart att Piratpartiet tar ett mandat i valet till EU-parlamentet, och kanske även ytterligare ett skuggmandat (vilket förvandlas till ett riktigt mandat om Lissabonfördraget ratificeras). För oss som i nästan tre och ett halvt år lagt ner oerhörda mängder med tid och pengar på partiet, och dess frågor om integritet och ett bättre informationssamhälle, är detta en nästan ofattbar seger.

Valdeltagandet blev också det en seger - för demokratin. Från 37,1% till 43,8%. Mer om valstatistisk finns att läsa på valmyndigheten.

Nu är det sovdags. Mer om valet imorgon. :)

Via en kommentar från en uppmärksam läsare på mitt förra inlägg hittar jag på Boingboing en post om delseger för undantagen i upphovsrätten i WIPO! Jag har skrivit och pratat om undantag förrut - det kanske är en av mina hjärtefrågor inför nästa mandatperiod till och med! Så det här var förstås jättebra nyheter!

Cory Doctorow skriver:

At issue is a treaty to protect the rights of blind people and people with other disabilities that affect reading (people with dyslexia, people who are paralyzed or lack arms or hands for turning pages), introduced by Brazil, Ecuador and Paraguay. This should be a slam dunk: who wouldn't want a harmonized system of copyright exceptions that ensure that it's possible for disabled people to get access to the written word?

The USA, that's who.

I Europa har vi inte samma brister i inställningen till upphovsrätt. Vi har 15 definierade undantag där grupper med behov av utökad tillgång till upphovsrättsskyddat material får ett skydd gentemot upphovsrättsinnehavarna. Men även i EU finns brister - bara ett av undantagen är obligatoriska för alla medlemsländer, och tillämpningen av undantagen är ytterst godtycklig. Det gör att intressegrupper med behov av tillgång till materialet ändå får en relativ nackdel mot industrin eftersom de inte kan synkronisera sig över unionen utan stora svårigheter.

Organisationen DAISY har länge arbetat med funktionshindrades rätt att ta del av upphovsrättsskyddat material, för den som vill veta mer om hur det ser ut "globalt". Det här är verkligen en toppennyhet! Go undantagen!!

Det här borde egentligen bli två separata inlägg, men jag ska se om jag kan lite kortfattat ge ett perspektiv över två integritetsfrågor som Piratpartiet hittills har missat i sin offentliga retorik.

För det första är konsumenters situation idag utsatt gentemot näringsidkare. Det kan handla om allt ifrån att man blir övervakad av en kamera när man går in i en butik, till vilka data som sparas om konsumenten när den köper någonting. Den tidigare situationen är reglerad: butiker måste tydligt tala om när vi är övervakade (detsamma gäller olyckligtvis inte alltid för övervakning i det offentliga rummet, men det hör inte till den här diskussionen). Den senare situationen omgärdas också av ett gediget regelverk, men vi utsätts ändå för övervakningen.

Europaunionen har en dataskyddsombudsman vars enda uppgift är att se över hur reglerna om skydd för konsumenters integritet efterlevs. Bland andra Google har fått kritik för att de sparar allt för information om sina användare mycket längre än vad EU-direktiven tillåter. I stort finns det alltså ett fungerande regelverk kring konsumenträttigheter och integritet. Men tekniken ligger alltid ett steg före.

Jag har skrivit lite om RFID-chip och de nya rekommendationer om reglering som kom från Europakommissionen i våras (19 maj). Men jag tror att det är ett område som skulle gynnas av lite tydligare paneuropeisk lagstiftning. Dels har EU tidigare visat sig mer benägna att skydda konsumenter än många av medlemsländerna, dels är det enklare för både konsumenter och företag att veta vad de ska förvänta sig för regler i varje medlemsland. Jag hoppas att det är något vi kommer kunna diskutera nästa mandatperiod.